Det var locket på till 1997, då jag hade min första ”livskris” eller vad man nu kan kalla det. Jag var 31 år gammal och hade aldrig vid den tiden gråtit så andra hade sett. De enda gångerna var när alkoholen ”förvandlade” mig till någonting där känslomässiga spärrar saknades.

Sårbar eller inte, det tvingades fram i mig. Faktiskt för att överleva och inte ”gå sönder” helt. Undrar jag hur det hade sett ut då idag? Och vad innebär det egentligen? Att ”gå sönder”? Ger man bara upp då eller och struntar i allt?

I alla fall, åren efter kämpade jag vidare med familj, jobb och allt på det sätt jag trodde man skulle för att verka så ”normal” som det nu bara gick. Var fortfarande begravd med mina känslor att jag idag inte riktigt förstår hur jag orkade. Barnen var mina änglar, exet likaså även om det inte gick tillslut att fortsätta tillsammans. Samtidigt som det ”livet” var mitt allt. Det enda jag hade och idag med facit i hand så var det min mening med att vara här på jorden. Där och då.

Skamfylld var jag inom mig och hade så varit ända sen jag förstod att det var killar jag gillade. Ville inte visa någon vem jag var och hur jag innerst inne mådde. Alkoholen fördröjde all inre utveckling. Stackars familj kan jag idag känna samtidigt som jag gjorde mitt bästa utifrån den jag var då, med alla skavanker och sår. Kämpade på mitt sätt, och jag förmådde inget annat heller.

Visst, det hände att jag ”bröt igenom” vid terapisamtalen som följde efter 1997, men då var jag ändå snabb tillsammans med de antidepressiva och tyvärr fortfarande alkoholen, att ”känna” på de sätt där jag ändå hade ”kontrollen” på något skruvat vis. Släppte bara ut det jag kunde ha kontroll på. Sorgligt men sant. Ljög för mig själv under så många år och ville verkligen må bättre, men fortfarande under många år framåt, så spelade jag ett spel för mig själv och andra. Ibland inte ens medvetet.

Skilsmässan 2007 tog hårt. Nog det värsta jag varit med om, förutom min mammas självmord 1981. Älskade mitt ex på ”mitt” vis, men förstod då inte hur illa jag faktiskt gjorde henne. Mentalt handikappad på känslor och så instängd i en begränsad värld. Kunde inte uttrycka mig och våga stanna kvar i det jag kände utan alkohol, vilket jag idag förstår gjorde familjen illa. Innerst inne förstod jag nog då också, men jag gjorde allt för att inte känna detta. Lura mig själv och alla andra. Idag kan jag ibland förbanna mig själv över den jag var och försökte vara. Mitt ex var förstående och vi pratade en del om detta med sexuell läggning, men då var det ofta med humoristisk underton. Den jag lurade allra mest var nog mig själv, men är man så fylld av självhat och skam inför detta, då är det svårt.

Alkoholen var ”trösten” samtidigt som den förstörde så mycket. Klarade inte av ”arbetet” med mig själv utan alkohol och det fick tyvärr min familj känna av på olika vis. Ett ständigt pågående dåligt samvete som jag idag försöker acceptera som dåtid och något jag bara kan förändra framåt. Det finns en sorg i detta med mitt ex och att det blev som det blev. Ibland som sagt, så har jag svårt att ens tänka på detta för att det finns där som ett öppet sår inom mig. Det läker aldrig ut helt.

Inom mig visste jag att det inte var rätt, varken mot mig eller familjen. Men jag hade inte kraften att bryta mitt mönster. Men jag fortsatte i terapi, försökte verkligen och på något konstigt sätt ”klarade” jag tillslut av att bryta helt med alkoholen 2014. Det var så dags då, men jag klarade inte av det tidigare. Gjorde mina försök under flera år.

Mognade och insikter på vägen med hjälp av terapi hjälpte mig att äntligen klara av att ta det steget. Var också buren av vänner som kom och gick under den här tiden. Det märkliga är att jag slutade samma dag som min syster M fyller år. Länge trodde jag att det var dagen efter, men idag ser jag att min sista öl, den tog jag på natten den 5 april 2014. Det känns fint att det är samma dag.

Var på topp rent fysiskt året efter och firade min 50-årsdag med ett mående som var bra rent kroppsligen. Det psykiska kunde jag då ”slå ifrån mig” just genom att jag lade stor vikt vid träningen och att äta rätt. Som vanligt i mitt liv, höll det inte. Var som i en ”film” och liksom bara ”levde” under långa perioder. Gjorde det jag skulle så att säga (vad det nu egentligen är för någonting), utan att för den skull ”känna” så mycket. Klarade inte av det återigen, utan nu begravde jag mig i att träna så mycket att det blev för mycket.

Självlögnerna och självhatet växte sig starkare inom mig i kombination med händelser på jobbet som berörde mig känslomässigt på ett sätt som jag inte alls trodde innan. För i slutet av 2016 gick det inte längre. Jag klarade inte av att ”tänka” och var under några veckor helt under isen. Hade tappat träningen och kosten var utom kontroll. Jobbet med ansvar för både datorer och telefoner till ett arbetslag på nästan 100 personer blev bara för mycket. Sen när jag dessutom började få känslor för en själ på kansliet (då helt otippat och jag var så förvirrad) och när det inte besvarades drog gamla föreställningar igång, från förr när jag var liten. Känslan av att bli bortvald, känna mig sviken och så liten i betydelse. Kunde fortfarande inte sortera och liksom separera känslorna från då och nu. Förstod inte att då att det var mina gamla föreställningar som lilla Jerry varit med om speglades av denna händelse och förstärkte allt så otroligt mycket.

Dessutom hade stressen i jobbet smugit sig på under hela året.”Bror Duktig” och jag var bästa kompisar och dessutom ville jag inte i mitt ”egotänkande” (eller vad jag nu ska kalla det) vara med om ytterligare en utmattning (som den 1997). Jag slogs mot mig själv oc ville helt enkelt inte känna och vara med om detta ännu en gång. Kroppen visade mycket tydligt att någonting var fel och jag blev sjukskriven under flera månader.

Klarade som tur var av att inte gå in i alkoholens dimmor igen och fick mycket hjälp av jobb samt familjen. Ledningen på jobbet var fantastiska emot mig och en del arbetskamrater brydde sig verkligen. Alkoholen var ett stängt kapitel för mig och det kände jag mycket starkt (och gör så än idag). Finns en start vetskap i mig att dricker jag igen i mitt liv, då går jag över en röd linje, som jag aldrig kan återvända ifrån. Då kommer jag att förlora allt och den känslan är så stark i mig.

Med facit i hand var det nog så att den här relationen på jobbet 2016 fick bägaren att rinna över. Så intensivt och härligt på sitt sätt och jag bara ”släppte efter” och ”bjöd in” eller hur jag ska uttrycka det. Misstolkade signalerna totalt och klarade inte av att jag kände så fel och att jag blev ”bortvald” igen. Ville så gärna ha närhet och någon att tycka om tror jag.

Tyvärr förstärkte detta min syn på mig själv av att inte vara värd någonting. Det tog så mycket hårdare på mig än vad jag då förstod. Ville inte se och gick bara vidare och svalde och det var mitt misstag. Blev så känslomässigt berörd på ett sätt som jag inte var beredd på. Hade inga verktyg alls att komma vidare, utan jag stod där helt handfallen. Minns att jag firade julafton med att ligga till sängs stora delar av dagen. Hjärnan fungerade inte och en del av mig ville inte mer.

Hade äntligen efter alla år ”vågat” att ”släppa taget” och så slutade det på detta sättet. Kanske är det därför jag idag har så svårt att ”våga” igen? När jag tänker på hela den här händelsen idag känner jag mig fortfarande ”liten” och inte värd någonting. Tyvärr så sitter det hårt åt detta. Det känner jag.

Stora delar av 2017 var jag sjukskriven. Kom tillbaka ännu en gång och fortfarande fri från alkoholen, men skadeskjuten och kunde inte närma mig några andra människor mer än på det planet att jag hade kontroll över relationen. Det blev stört omöjligt efter det som hade hänt att återigen ”släppa in” någon för nära. Min självkänsla var verkligen nere på botten. Självförtroendet som byggdes upp var helt raserat. Detta lever jag med fortfarande på ett sätt. Är livrädd att bli ”kär” och engagerad för mycket i någon person, samtidigt som hela mitt väsen längtar så efter en livskamrat, själsfrände eller vad det nu heter.

Har pratat mycket genom åren om att inte slå på mig själv och jag har säkert trott att jag inte har gjort det. Idag är jag inte lika säker. Viktökningen fortsatte sakta men säkert och det var stört omöjligt att ”hitta tillbaka” till träning och sunda kostvanor. Destruktiva beteenden som jag så väl kände igen. Lätt att skylla på idag när jag ser tillbaka, men jag hade inte kraften att förändra mitt liv. Återigen!

Det sjuka är att de gamla föreställningarna ändå var min trygghet, även om de gjorde mig så illa. Men jag kände igen dem och i det nöjde jag mig, men resultat av psykisk ohälsa, viktökning och ett mående som gjorde att jag isolerade mig och var passiv under flera år.

Vet inte när syrran M och jag fick bättre kontakt, men tror det började redan under pandemin. Ett stort stöd har hon varit och i december 2023 fick hon mig att ta beslutet att flytta. Det satt långt inne. Har aldrig varit bra på att ta beslut där det handlar om förändringar för mig. Men jag flyttade tillslut under stor vånda.

Har sedan mamma visade sig sommaren 1981 trott på någonting mer än det vi ser och hör. Har varit med i en förening som hette Ananda Uppsala i början på 2000-talet. Det var föredrag och aktiviteter som mycket kretsade kring spirituella ämnen. Sen dalade mitt intresse under några år, men i perioder har jag läst mycket om det paranormala.

Mitt största intresse är reinkarnation och tidigare liv. Det fascinerar mig väldigt mycket. Nyfiken på hur allt ”hänger ihop” och tror som sagt att vi lever vidare liv efter liv.

I augusti 2023 öppnade Livskällan. Nyfiken och intresserad av vissa ämnen har gjort att jag varit där en del. Gick och går fortfarande hos Carolina Lookatt för healingbehandlingar som hjälper mig att inte ”tappa det helt”. Carolina är en fantastiskt själ och jag känner sådan samhörighet med henne och Martina (som startade Livskällan tillsammans med Carolina).

Det ”andliga uppvaknandet” har för mig varit både ock. Det är svårt att våga (och faktiskt kunna?!) släppa taget och när ”andra” trycker på och jag ändå inte klarar av det mår jag inte bra. Det kroppsliga påverkas av det psykiska. Gå inåt och tro på det som kommer till mig, det är inte lätt. Inbillar jag mig? Vill jag så mycket att jag blandar ihop fantasi och verklighet? Vad är vad? Egentligen?

Avfärdas av mitt gamla jag, mitt ”ego” om man så vill och detta sitter väldigt hårt inom mig. Att tycka om sig själv är liksom grundbulten för att kunna ”öppna upp” och bara där finns ett kraftigt motstånd som fortfarande i perioder plågar mig. Som om jag inte är värd att upptäcka mer. Går som i cirklar, men försöker vara snäll emot mig själv. Skriver av mig, pratar om mig själv här på bloggen och många tycker nog att varför kan jag bara inte släppa taget om allt grubblande?

Fantasi, önskan eller verkligen en annan del av medvetandet? Inne i en förvirrad och orolig period. Backar och vilar i det som är med tuffa känslor. Kanske är det ändå inte som förr? Fantasi, önskan eller en ”verklighet” som varit dold för mig under lång tid? Det hänger ihop med mitt mående, detta med att vara en ”sökare” och i det också våga ”släppa taget”!

Klarar inte av att ta beslut som kanske vore det bästa för mig. Så rädd för att inte kunna bära på alla möjliga sätt och så rädd för att ta fel beslut. I försöken att ”öppna upp” i det inre slår det tillbaka med att jag känner mig obekväm och malplacerad. Klarar liksom inte av detta med resultat av att jag bara vill fly igen. Måste då ta ett steg tillbaka. Till det enda jag känner till och har kontroll över. Hade i våras ordentlig beslutsångest kring en resa. Bara det att inte kunna komma till ett beslut fick mig i en sådan gungning. När jag väl tog beslutet kändes det ändå inte bra. Trodde det skulle kännas bättre efteråt, men det är som om jag ändå skulle ha tagit det andra beslutet. Kring detta har det virvlat upp mycket annat inom mig.

Längtar så efter människor som tänker som jag gör kring det spirituella. Vill möta likasinnade i samtal, ”upptäckter” och ett ge och tagande där de som lyssnar inte tror att jag har tappat det helt. Sitter och tycker synd om mig själv och förmår inte ta de kontakter som skulle vara bra för mig. Känns det igen? Mitt sätt som ger ensamhet och en falsk känsla av att vara helt ensam i dessa tankar.

Den ”destruktiva” lilla pojken har varit så närvarande den här våren. Smugit sig på mig. Fått vatten på sin kvarn. Gjort att jag backar och inte velat försöka mer. Sitter där med pojkens rädslor oavsett. För det är det enda jag har. Den kontrollen. Det jag känner igen. Sån är känslan när jag inte mår bra och då dras jag dit. Har varit med om att han lämnat mig i en meditation. Kändes bra en stund efteråt, men sen saknade jag honom igen.

När det gäller boendet är det en historia för sig. Först med ett mörker och sen med ett ljus och en gåva som jag fortfarande är så oerhört tacksam över.

Det började med att jag efter kraftig beslutsångest tog mod till mig att lägga ett bud på en lägenhet i Eriksberg. Det tog sådan kraft av velighet och jag var så orolig i det som pågick. Tala om antiklimax när mäklaren någon dag senare ringer och säger att han har tråkiga nyheter. Säljaren hade valt ett dolt bud istället och där stod jag med långnäsa.

Efter alla mina tvivel, ångest och nästan panik över att ha ”hoppat” blev jag helt ”bortvald” på detta tråkiga sätt. Först med en mäklare som verkligen pushade mig för att bara någon dag senare vara precis tvärtom. Vet att det kan gå till på det sättet gällande budgivning, men ändå var det tufft för mig. När jag äntligen ”klarade” av att ta ett beslut i mitt liv.

Många kan tycka att detta är en skitsak och det är väl det om man har ett annat tänk än det jag har begåvats med. Det är väl bara att gå vidare och fortsätta söka! Ja, tillslut så kunde jag borsta av mig detta och efter en tid så kom det fler alternativ och lägenheter som jag var intresserad av.

Gick på ytterligare en visning och då var det som om allt bara stämde! Allt fanns där och jag bara kände att här vill jag bo! Tala om förvåning och glädje att jag var den enda som lade ett bud och nu ska jag flytta! Den 1 juli får jag ett sovrum till och jag bor fortfarande med gångavstånd till både stan och jobbet. Sådan tacksamhet över detta. Visst, jag är orolig för allt runtomkring, men försöker tänka positivt att allt är för mitt bästa. Det blir bra tillslut detta. Detta gick så fort, bara på några dagar och jag släppte taget i detta och då blev det en flytt. Hoppas på att det blir lika bra som det kändes när jag väl flyttar dit. Det måste jag tro.

När det gäller mitt jobb känns det idag bättre än tidigare. Försöker fokusera på det positiva och fina med mitt jobb. Jobbet har varit en stöd för mig och det går verkligen som i cykler detta. I höst ska vi flytta till tillfälliga lokaler för en helrenovering av Stiftets hus. Det orkar jag inte ens tänka på nu innan min egna flytt. Men jobbet är ändå stabilt just nu och det är jag väldigt tacksam över.

Vet att en del av förutsättningarna att leva här på jorden är att göra val, avsluta saker och förändras, men likväl avskyr jag det och förhalar förändringar så långt det bara går, med resultat som gör att det blir än mer smärtsamt. JAG VET DET någonstans och ändå förmår jag inte mer. Vill inbilla mig att det blir, sakta men säkert, bättre och bättre för mig även i detta.

Att vara sårbar och skriva om det som skaver är fortfarande tufft för mig. Det händer verkligen bra saker i mitt liv, men mitt tålamod är fortfarande något jag har problem med. Tiden går ju så att säga. Ibland vill jag bara slippa allt. Känner mig så vilsen. Samtidigt som jag i de bästa stunderna känner så att jag vill träffa nya människor och vara social, på ett sätt som jag inte känt tidigare.

Att vara sårbar är det verkligen att vara stark? Tvivlar ibland på detta. Sårbarhet utan adress kan sänka en människa totalt. Samtidigt kan jag inte gå tillbaka till det som en gång var. Den muren finns inte kvar.

Lider fortfarande av ”Bror Duktig”-syndromet och känner att det är så svårt att ”unna” mig att ”släppa taget” bara. Har haft en del hälsoproblem och varit hos min husläkare flera gånger under våren. Blodprov i omgångar samt tester av blodtrycket som inte vill bli riktigt bra. Kropp och själ hänger så ihop.

Det är också så att försöker jag se på mig själv ”utifrån” är det inte många vänliga ord som sägs. Så många chanser genom livet och sådan feghet när möjligheter har gives. Lyssnat alldeles för mycket på annat och andra som skadat relationer och satt mig i situationer som jag idag ångrar. Vara så till lags att det är löjligt ibland. Men jag vet att besluten är mina och det är jag som gör valen oavsett och i det kan jag känna stänk av bitterhet med åren. Bitterhet är livsfarligt. Att skylla allt på andra likaså. Det inre arbetet kan man inte dela med någon annan. Det kan man bara göra själv.

Att leva för min egen skull och göra det bästa, hur svårt kan det vara?