I helgen som gick besökte jag min yngsta son i Falun. Här pluggar han till game designer sedan förra året.

Var med och hjälpte honom med flytten i början på augusti förra året. Här bor han i ett studentrum på Dalregementets område och han berättade för mig om utbildningen och att allt fungerar bra. Så tacksam över att han hittat detta mål i livet att bli bra på speldesign och dessutom tycker det är intressant och kul att lära sig mer och en dag ha detta som yrke.

I lördags tog vi oss en redig promenad på de ganska isiga vägarna. Vi gick förbi skolan PlaygroundSquad där han lär sig allt om att designa dataspel samt gick till Lugnet för att på närmare håll kolla in Faluns landmärke, de kända skidhopparbackarna som invigdes 1973.

Tyvärr var det avstängt och inte en människa syntes till så långt ögat nådde. Men det var ändå kul att se backarna som gick igenom en stor renovering 2015, även om det nu blev lite på håll.

Vi handlade hem lite lunch och gotta till kvällens delfinal i melodifestivalen. En ljum tillställning men det roliga var för mig att få umgås med sonen. Kunde inte bry mig mindre om resultatet den här gången.

Timmarna gick fort hos sonen i Falun och vardagen är åter här. Att träffa barnen som inte bor i närheten blir allt viktigare för mig. Kände hur jag längtade att åka iväg. Bara att få höra om vardagen, hur allt är direkt öga mot öga istället för som oftast via sociala medier, blir för mig allt viktigare.

Att åka med SJ är som att vara med i ett lotteri. Förseningar både dit och hem. Inga större katastrofer egentligen men tålamodet prövades. Komma hem till Maja är fint, men tystnaden gör mig låg och att inte ha någon att dela mina upplevelser med i det vardagliga blev alltmer påtagligt efter den här resan. Kanske är det därför som jag fortsätter att blogga år efter år?

En liten film för minnets skull: