Det jag skriver här är ingen sanning för någon annan. Det jag skriver här är mina ord och det jag känner. Tycker det är viktigt att ni som läser här vet om det. Alla människor har sina egna vandringar att gå. Vi kan ta stöd av varandra men vid dagens slut är vi själva med det vi har inom oss. Det kanske låter självklart för de flesta, men för mig är det viktigt att säga det till er som läser här. Skulle kanske ha det som en fotnot längst ner på alla inlägg som är av lite djupare karaktär?

Ja ja, så är det i alla fall. Mina ord, mina tankar. Kanske någon får en känsla av samhörighet i något av det jag skriver och då har jag vunnit allt.

Mina hjärnspöken kring detta med kontroll har varit värre än någonsin de sista två veckorna. Att liksom spela en roll och inte vara mig själv fullt ut. Egentligen vet jag inte varför samtidigt som någonting inom mig förstår att det handlar om kontroll. Att ha kontroll över någonting, även om det handlar om småsaker. För kontroll har jag tappat på många fronter just nu, sådant jag ändå kunde styra hyfsat tidigare. Boendet, jobbet, relationer och varat överhuvudtaget. Färdriktning och vad vill jag och så vidare. Ingen kontroll över någonting känns det som och en del av mig vet att det är precis som det ska vara. För det jag ser som tappad kontroll står ju för någonting annat eftersom jag valt de förändringar jag är i och ändå ser jag det som tappad kontroll!? Klänger mig fast vid sådant jag tror mig kunna ha kontroll på och det blir bara en röra det hela vad kontrollbegreppet egentligen står för i min värld.

Det blev så tydligt under dessa dagar med jobbet hur jag försökte kontrollera allt på ett sätt som inte var medvetet men som jag ändå inte kunde släppa. Det skapade sådan oro och jag var helt slut på kvällarna. Att inte duga, att ses som någon man inte lyssnar på och sådana märkliga saker tror jag allt detta står för. En bluff och jag vet inte allt.

Allt detta finns inom mig för det fanns inga tendenser någonstans att någon kände så emot mig. Tvärtom, det var en väldigt fin och öppen atmosfär bland alla som var med. Det har jag nog inte upplevt tidigare, men alla ville framåt och det var inga spår av några ”bakåtsträvare” som inte ville framåt. Så det var helt klart mina hjärnspöken som spelade mig ett spratt under dessa dagar.

Vissa saker kan jag knappt skriva om eftersom när jag nu tänker på dem är det skitlöjligt. På bussresan hem till exempel kunde jag inte slappna av och vara mig själv. Så märkligt, men en kontroll över hur jag uppfattas även i det lilla gjorde att tankarna inte ville sluta i skallen på mig. Det tar så mycket kraft att hela tiden tänka på detta. Ibland under dessa dagar kunde jag slå ifrån, men det var inte ofta. Alla fikan, luncher och middagar gick ok, men det var alltid en tanke på vart jag skulle hamna och hur det skulle gå och vem jag skulle hamna bredvid. Efteråt kan jag rycka på axlarna åt det hela och tycka att hur orkar jag hålla på, men när jag står framför ett fika och inte känner mig riktigt bekväm, då drar hjärnspökena igång.

Många människor har inga problem alls med det sociala och sen vet jag att det finns sådana som fungerar som jag gör. Vi är olika och tur är väl det. Alla var vänliga emot mig och jag kände inga konstiga känslor någon gång, så det ligger som sagt hos mig detta. Förstår inte varför jag ens försöker ha kontroll över någonting som det inte går att ha kontroll över. Men att ligga steget före, veta vad som kommer och räkna ut hur jag minst kan exponeras för att utsättas för bedömning och tankar tar liksom över allt i tankarna när det är som värst.

Det fanns situationer som uppstod i nuet och hade jag vetat om dem innan då hade mina hjärnspöken varit så stora som jag vet inte vad. Kanske var det lika bra att jag inget visste när min avdelning skulle presenteras och jag fick en mick uppkörd i ansiktet för att säga vad jag jobbade med. Så obehagligt och sådan tunghäfta. Eller när jag hamnade med mina två nya kollegor från avdelningen för att prata om nuläge och framtid. Vi som knappt hade sagt ett ord till varandra innan denna konferens. Men på något konstigt sätt gick det ändå. Jag tappade inte konceptet, svimmade inte eller gjorde bort mig totalt. Tror dessutom att vissa människor ser mig som svår och märkvärdig när jag är tyst och inte social, men det handlar om helt andra saker än sådant. Detta går dessutom åt båda håll och jag försöker själv verkligen att inte döma någon efter skinnet så att säga.

Visst tänker jag mycket på vart allt detta kommer ifrån. Varför jag hela mitt liv alltid nedvärderad mig själv och bett om ursäkt för att jag finns. När jag var yngre och jag hade en åsikt om något, då lade jag alltid in en brasklapp med orden ”Jag bara skojade”. Som om jag inte kunde stå för det jag tyckte och egentligen tänkte. Alltid gömt mig bakom någon annan och nu, när jag inte har så många kvar att gömma mig bakom, då krackelerar allt.

Självklart kommer det från uppväxten och hur man blev behandlad av de vuxna. Sen har vi ju det genetiskt i oss också av personlighet och vilken väg vi ska vandra i det här livet. Men blir man aldrig sedd, sviken eller inte får komma till tals som barn, då kan det hänga med en hela livet. Det kan lindras, det kan visst bli bättre, men så fort det händer någonting i ens liv av lite större magnitud, då kommer dessa känslor tillbaka på något sätt. Så är det för mig i alla fall och jag tycker dagarna i Undersvik visar detta. Kanske är skillnaden idag att jag är mer medveten om detta? Att jag vet vart det kommer ifrån och att jag någonstans ändå vet att jag duger. Samtidigt har jag problem att knyta an till en annan människa och med det får jag nog kämpa hela mitt liv.

Mina ord, mina tankar och min sanning. En del saker får man leva med och kanske handlar det om att acceptera och den vägen lindra. Detta är jag! Inbillar mig att man blir starkare att prata om det som är jobbigt inom en istället för att svälja och tro att styrkan sitter i att inte visa känslor eller att inte gråta. För mig var det så, jag grät inte före 31 års ålder (om jag inte var packad förstås) och byggde upp världens mur som totalt sprängdes den där gången i januari 1997. Hamnade på akuten och benen bar mig inte. Men det är en helt annan historia…