Ny chef, ny avdelning och delvis nya arbetsuppgifter. I början på nästa vecka mer detaljerat besked gällande innehållet på nya tjänsten.

Administratör på heltid, vilket till stora delar känns positivt inom mig. Blir kvar, men får en ny tjänst. Det känns bättre än alternativet, helt klart.

När min nuvarande chef berättade om detta i veckan kändes det helt ok. Mest positiva känslor som spänning och nyfikenhet faktiskt. Första gången på säkert 25 år som jag får en manlig chef. Visst, det är tråkigt att mista vissa bitar såsom ansvaret för sociala medier samt min nuvarande chef, men hon finns ju kvar i organisationen.

Ser hur andra mår efter sina besked och det är väldigt blandade känslor. Det påverkar mig också samtidigt som tiden också fått mig att tänka alltmer på det som komma skall. Det är positivt men det smyger sig på tankar, som jag inte riktigt vill tänka. I vardagen och allt som faktiskt kommer att förändras om inte alltför lång tid.

Detta kommer alltså att gälla från årsskiftet. Då bor jag också på ett helt nytt ställe. Tala om skifte i livet. Det känns som om allt förändras samtidigt och lite så är det. Tiden är mogen nu. Sista pusselbiten fattas och den kanske jag får än mer kraft att ta tag i när allt har kommit på plats.

Tacksamhet är ett slitet uttryck, men det är verkligen så jag känner. Ödmjukhet för alla fina ord och allt stöttande detta år, i det positiva och i det som är lite tuffare. Att människor står kvar. I min lilla värld känns det mycket bättre nu än för några år sedan. Det kommer alltid att finnas saker att jobba på, men så är det för alla människor. Ingenting är till 100% bra eller dåligt. Känner också att det slitna uttrycket ”se möjligheterna istället för hindren” finns inom mig på ett annat sätt än förr. Tidigare var det ofta tvärtom. Förutsatte negativa saker först istället för positiva.

Kroppen reagerar på ett sätt och intellektet på ett annat. När jag vill att det ska vara bra och verkligen försöker intala mig det och kroppen inte ”hänger med”, då får jag reaktioner i kroppen. Vet inte hur mycket detta påverkar mitt numera höga blodtryck och att jag liksom inte heller kan visa vissa känslor igen. För häromdagen, när jag ”pratade” med Igor, brast allt för mig. Hulkade och så. Saknar honom så oerhört mycket.

Efteråt mådde jag bättre på flera sätt. Kanske lurar jag mig själv igen och vill att allt ska vara så bra? Vet inte faktiskt, men någonting hände i kroppen när tårarna kom. Lagrar viss sorg fortfarande så det påverkar min kropp negativt. Tror det ligger till på det viset. När jag tänker lite djupare på allt, då blir det tuffare, så är det.

När det gäller boende och jobb vet jag nu vad som kommer att hända framöver, så i det borde både kropp och knopp ha lugnat sig. Min oförmåga att vila i mig själv, meditera och så, påverkar negativt. Det vet jag och då blir det än svårare att verkligen bara sitta ner och släppa alla tankar. Gå inåt och låta det vara som det är. Kan inte lösa allt på en gång. Det har hänt så mycket sista året och måste bara vila i det. Ge mig själv positiva tankar att jag vågat och liksom bara fortsätta på samma spår. Min sista pusselbit skaver dock och får så göra ett tag till. Så mycket annat ser så positivt och bra ut nu.