Igår var jag i Östhammar och besökte min ”nya” syster. Före april visste jag inte ens att hon existerade!

Mycket regn var det under hela dagen. Men det övervägdes av den inre positiva kraften som fanns överallt. Hennes hem kändes så ombonat och tryggt på något vis. Väldigt inbjudande och det var som om vi hade känt varandra i många år. Märklig men fin känsla.

Hon och hennes make bjöd på grönkålssallad från deras egna odling samt hembakat bröd. Så mycket smaker och så gott.

Mellan skurarna visade hon sin trädgård och den var så fin. En egen fontän och näckrosor som blommar! Massor av grodor som man hörde då och då. Häftigt!

Massor av fina blomster i alla dess färger. Det var en fröjd att gå omkring och titta på allt.

Livet är bra märkligt ändå. Att få en till syster i min ålder är inget annat än en gåva. Jobbar mycket med mig själv att inte vara så rädd och ängslig inför massa saker i livet. Vara tacksam och liksom se det fina i det som händer och inte direkt gå igång med ”gamla tankemönster” och det går allt bättre.

Hon hjälper mig också på ett sätt som jag inte har ord för. Bara genom att vara den hon är.

På morgonen innan jag åkte iväg log denna fina röda ros emot mig på baksidan.

Vi tittade i fotoalbum och hittade där en bild på hennes mamma Gittan och vår gemensamma pappa från 1956. Hon var 16 år och pappa 19. Första kärleken för dem båda? Kanske var det därför de inte kunde släppa taget om varandra även när det var slut flera år senare?

Pappa med en kompis 1956.

Acceptans för det som var och en förståelse att pappa var som han var? Förlåtelse så mycket svårare för mig. Men en acceptans och en ”högre blick” över det som hänt gör att det blir något lättare att tänka på pappa.

För även om alkoholen förvrider sinnet på människor anser jag att man inte kan skylla alla sina handlingar på detta gift. Emellan ”skurarna” måste ju nykterheten och förmågan att tänka lite längre finnas, eller? Är den fria viljan så mycket ”ur spel” av detta gift att för vissa går det inte att förändras? Kring detta kan man grubbla en massa och det är väl som det är med det mesta, vi är olika och har olika förutsättningar när vi kommer till jorden.

Tänker också på att han aldrig under alla år någonsin yppade någonting om Gittan och att han hade fler barn. Visste han inte? Sa Gittan att barnet var hennes med den kille hon då hade och då var det bra med det? Pappa släppte det och levde vidare? Eller, hur resonerades det?

Frågor som kanske aldrig får något svar. Man kan bara spekulera och ha egna uppfattningar men i och med att pappa aldrig under min uppväxt, varken nykter eller berusad, ens nämnde någonting om flera barn (än Lotta som jag vetat om) undrar man ju, men då finns denna bild som gör att alla tankar kring detta hos mig ifrågasätts:

Här är pappa med barnvagn 1961, alltså samma år som Stina föddes. Han måste väl då ändå ha vetat om hennes existens helt klart, men visste han att han var pappan? Om det var så, begriper jag ju inte hur han bara kunde gå vidare och inte yppa ett ord om detta. Mitt perspektiv, jag vet, men det känns väldigt konstigt. Han kanske hade den förmågan, att glömma och gå vidare?

Oavsett, är jag idag glad över att vi tillslut fick kontakt, även om det slår mig ibland hur tråkigt det är, att det kom så sent i livet. Samtidigt är det bättre än att det inte hade skett alls, att vi aldrig skulle ha fått reda på varandras existens. Man kan nu bara göra det bästa av det hela framledes.

För mig var det väldigt spännande att få träffa Stina och delar av hennes familj hemma hos henne. Också känslan av att vi kände varandra sedan tidigare var som sagt starkt och liksom hur naturligt allt ändå kändes, trots att det var andra gången som jag träffade henne.

Vet ingenting om framtiden och tänker inte spekulera i någonting. En dag i taget och försöka göra det bästa av det som sker här och nu. Tacksamhet över Stina och tacksamhet över allt detta.