Ingen bra natt. Tankarna är för starka. Ett tag tänkte jag stänga ner bloggen och avsluta all min social media. Men till skillnad mot förr kommer ganska direkt tanken på varför och vad det är som gör att jag vill gömma mig återigen? Lilla värdelösa Jerry tittar fram och försöker ta kommandot på det sätt som han alltid har gjort tidigare. Backa, gömma mig och göra mig liten. Varför? Ingenting ligger ju utanför mig, ingen har drivit mig till isolation och att försvinna från min blogg.
Allt ligger inom mig och allt som nu utmanas med egentligen många nya positiva och spännande saker, det är något som drar igång gamla tankemönster och när det blir för mycket på för kort tid blir det än starkare. Oron över förändringarna som vill fram och det totalt oväntade som har hänt.
Sista veckan har varit mycket märklig. Min systerdotter finns på MyHeritage och har där dessutom lagt upp sin DNA-profil. En kvinna tog kontakt med henne förra helgen om att hon är hennes förälders halvsyskon! Syrran ringde givetvis mig och berättade om detta. Tankarna blev till förvirring och tillslut närmast overklighet. Syrran och denna kvinna som alltså ska vara vår syrra på pappas sida tog kontakt med varandra. Hon fick bilder och tvärtom och likheten finns där. Tankarna snurrade alltmer och jag förstod ingenting ett tag.
På Ancestry har jag mitt släktträd och där har jag laddat upp min DNA-profil sedan tidigare. Nu var jag ju bara tvungen att göra detta även på MyHeritage. Det tog ett par dagar att få svaret och visst är det så att jag har en syrra till på pappas sida. Att processa detta har varit en mycket märklig upplevelse. Tankarna far åt alla håll. Ett helt nytt släktträd på pappas sida tornar upp sig.
Har inte riktigt haft orken att ta tag i detta på det sätt som jag någonstans egentligen vill. Men nu har jag tagit kontakt igen och frågat om hon vill prata med mig. Väldigt spännande samtidigt som det fortfarande är lite svårt att ta in.
På jobbet har en till slutat, vilket har gjort arbetet på den administrativa sidan än mer pressat. Dras in i arbetsuppgifter som jag egentligen inte är bekväm med, men eftersom det är som det är, accepterar jag det ändå fast det inte känns 100. Ingen bra utveckling och dessutom väntar vi på ”den stora omorganisationen” och allt vad den kommer att innebära för oss. Oroligt och en spänd tid även om min fina chef gör allt för att lugna. Vi hade ett väldigt fint lönesamtal i veckan där hon verkligen peppade mig på alla sätt och vis.
Under en lång tid nu har jag sökt andra jobb och alltid fått nej. Misstänker att min ålder och mina ringa papper på utbildning ligger mig i fatet. Men tala om att jag blev förvånad och glad när jag i förra veckan blev kallad till en arbetsintervju! Det är första gången och det ska bli så spännande. Själva intervjun sker nästa vecka och i detta finns bara positiva känslor, även om den gamla delen i mig oroar sig för förändringar oavsett vad det handlar om. Det är bara ett steg och jag är medveten om att det är långt kvar till att få ett erbjudande, men ändå, att bara bli kallad, det är stort för mig.
Gikten har fortsatt att plåga mig. Det blev bättre för att bli sämre igen. Vet inte riktigt varför det tar sådan tid den här gången, men jag tror att min kropp är mer känslig än förr gällande psykiskt mående. Sätter det sig i skallen så visar det sig också i kroppen på något vis. För som jag skrev först, ibland vill jag bara kasta in handduken och liksom gömma mig. För det har jag alltid gjort tidigare när det ”tagit emot” eller när förändringarna i livet blivit för oroande för mig.
Fast egentligen, det som är tuffast just nu är den existentiella ensamheten. Den verkligen gnager sig in i mig och min oförmåga att ens söka tröst i det fysiska med människor här på jorden påverkas och tankar om att inte duga, inte vara värd någon annan, de blommar upp återigen. Tror det är en livslång kamp inom mig och i det måste jag bara acceptera och göra det bästa av situationen.
Letar efter ljuset och det som får mig att må gott. Ska till äldsta dottern i Göteborg i början på maj och det ska bli roligt. Måste våga säga till människor att jag är lite skör och behöver prata, det är det svåraste för mig. Har alltid varit så. Tycker jag har blivit bättre på det, men nu är det som om jag inte orkar igen. Upp på hästen igen, gubbe! Kör hårt och vad är det värsta som kan hända?
jerryolsson.se 