Idag var det 16 år sedan som denna blogg startades. Det har stormat och varit upp och ner under åren. Den person jag var 2007 är jag inte idag 2023 och sorgligt vore det väl annars. Under en period skrevs ingenting alls på grund av olika anledningar. Hade tappat sugen och kände mig väldigt upprepande i vad jag skrev.

Fortfarande tvivlar jag på denna blogg vissa dagar och om den ska vara öppen. Den är mest som ett sätt för mig att få ur mig en massa känslor och kan något inspirera någon på något sätt är det ett plus. Så det är egentligen ett rent egoistiskt syfte som gör att jag nu går in på mitt 17:e år som bloggare på den här bloggen. Har före det haft hemsida sedan 2001.

Min första post hette ”Fri från rädslan” och när jag läser den idag slås jag av hur mycket jag själv levde i hjärnan och inte i hjärtat. Det låter så bra de orden som skrevs då, men inte kunde jag själv leva efter dem. Det har ju facit visat. Idag är jag mer på väg, men återigen har jag stött på rädslan och liksom tappat en del igen. Denna eviga repetition av lärdomar.

För den senaste veckan har varit väldigt turbulent i mitt inre. Min älskade katt Igor blev akut sjuk och det gick inte att rädda honom. Detta har verkligen ruskat om mig på flera plan. Vissa timmar har det varit svårt att ens andas. Igors död har också triggat igång ”gamla tankemönster” och när jag nu ”öppnar upp” på andra plan, blev detta också väldigt starkt till skillnad mot tidigare då jag kunde ”stänga ner” på ett annat sätt.

Trots att jag idag är medveten om detta och vad det står för på ett intellektuellt plan, spelar det ingen som helst roll när det slår till fysiskt i kroppen och i de obearbetade cellminnena. Rädslor i mig har aktiverats gällande vissa saker, som jag kände bland annat när jag var liten. Rädslor som jag trodde mig kommit förbi. Tror också att flytten för min yngsta son spelar in, situationen på jobbet och detta med om jag själv ska flytta eller inte. Vilsenhet och beslutsångest för egen del. 2023 är ett år av förändringar för mig.

Har bett, mediterat, pratat med min älskade syster M väldigt mycket. Syrran har betytt väldigt mycket dessa dagar. Utan henne vet jag inte hur det skulle ha gått när det var som jobbigast. Mina barn har funnits där med ett öra och jag har ringt dem då och då. De är liksom ryggraden i mitt liv, min familj och jag älskar dem så mycket. Men att belasta dem så fort det tar emot lite, det kan jag bara inte göra gällande just detta.

Arbetskamrat E som slutade förra året har också funnits där. Hon har givit mig kraft och inspiration att höja blicken hon också, precis som min syrra gjort. Tackar Gud för dessa själar som har orkat och orkar lyssna på mig när jag mår som sämst, när mina ”gamla tankemönster” gör allt för att ta över och låta katastroftankarna återigen få ett grepp om mig.

Nu försöker jag omvandla den ångest jag har till att göra saker som är bra för mig. Ut och ”lufsa”, röja i hemmet och faktiskt ”bara vara” i tanken. Bearbeta i meditation funkar ibland och sen prata med de som orkar lyssna. Tänk vilken skillnad det är mot förr, då jag isolerade mig istället när jag mådde dåligt.

Låta ångesten vara och inte trycka tillbaka den och försöka tänka på vad den står för, ja nästan prata med den är ju det ultimata. Ibland klingar det då av, men nu sista veckan har det varit svårt. Den har vissa dagar varit konstant och förlamat mig, även om det nu börjar att lätta lite.

Kan jämföra denna period med hösten 2007 när jag skilde mig. Samma akuta ångestpåslag som jag inte själv kunde hantera utan hjälp. När jag också själv kan höja blicken i nutid och se det som händer när man är i sorg och har förlorat någon man älskar, tröstar det också på ett plan. Visst, den fysiska närheten finns inte kvar och det smärtar. Men vetskapen att själen aldrig dör och att man någon gång igen får träffa den man mist, det tröstar. Igor finns alltid med mig.

Året 2016 var också tufft med sjukskrivning och terapi. Då öppnade jag mitt hjärta utan att förstå att det skulle göra mig väldigt illa. Liknande känslor som nu och den gången var jag inte mogen för de saker jag gör nu. Hade inte verktygen helt enkelt. Att våga stanna kvar i det jobbiga och inte hela tiden försöka hitta flyktvägar även om hela systemet skriker efter detta!

Min tro, min känsla av ett ”högre syfte” har växt i mig och är numera en hjälp på vägen. För några år sedan kunde jag inte sitta i stillhet överhuvudtaget, idag går det även om det vissa dagar tar emot och det beror främst på att tunga tankar väller upp. Men idag vet jag att de måste upp för att jag ska vända och må, om inte bra, så i alla fall ok. Det mörka kan inte begravas utan det måste ut i ljuset och där späs ut till något ljusare. Det går inte att gömma och begrava det som gör ont i en för länge. Det måste upp i ljuset!

Sexton år på WordPress har varit mitt sätt att få ur mig en massa saker. Blir aldrig färdig och när man tror sig har kommit förbi vissa saker, då kommer de tillbaka. Inte lika starkt som förr, men det är som om en del saker måste repeteras flera gånger innan man i djupet förstår innebörden.