Clabbe kom på fika igår. Så skönt på ett sätt eftersom han står för trygghet och kontinuitet, vilket jag behöver i dessa tider. Någonting som ändå påminner lite om förr. Han mådde bra och berättade om sina dagar. Jag fick berätta om mitt nuläge och han förstår mig. Även om jag inte går in på djupet i det som pågår känner jag att han förstår mig.

Innan Clabbe var jag ute och gick. Ringde syrran och vi hade ett väldigt fint samtal. Hon vägleder mig just nu. Vår relation har verkligen fördjupats de sista åren och vi kan prata om allt. Hon pushar, går före nu och försöker få mig att våga lite till. Många gånger bra, men ibland måste jag backa lite och nu har det blivit så vid ett par tillfällen. Skrev om det igår hur jag känner. Blir ju vägledd, men vågar liksom inte gå in i allt som kommer eftersom det skapar oro och ångest i mig också. En liten bit i taget. En melodi jag inte spelat så mycket i mitt liv.

Bjöd yngsta sonen på köpepizza igår eftersom det var sista gången vi åt tillsammans på ett tag. Vet inte hur länge och i mig känns det. Kan väl medge det, trots att jag vet att denna dag skulle komma.

Veckan som kommer får jag verkligen ta en dag i taget. Försöka vara i dagen för att inte liksom ”tappa det” eller hur jag ska uttrycka det. Se det vackra, ljuset, växtligheten och fåglarnas sång. Njuta av sol och värme. För det ligger och pyr saker som jag liksom inte kan komma runt, utan jag måste gå in i det. Det gäller främst onsdagen och torsdagen. Det är tendenser åt ett håll som jag inte vill till igen eftersom jag varit där ett par gånger i mitt liv, men jag kan ju då ändå inte bara sätta mig ner och hoppas att det går över. Det funkar ju inte. Fly och ta den ”lätta vägen” eller hur jag ska uttrycka det samtidigt som det i detta finns ”Bror Duktig”-syndrom där jag tror mig klara mer. Bara lite till. För att sen ha gått över gränsen och det då blir ett kraftigt bakslag med allt vad det innebär. Inre krig om vad som är bra för mig eller inte.

Meditera och be om vägledning. Ta lång promenad i skogen. Det är mina ”verktyg” idag. Förr var det läkarbesök, sjukskrivning och medicinering. Ber till Gud att inte komma dit en gång till.

Vet inte varför jag väljer att vara så öppen om mitt mående på det sätt som jag nu åter är här på bloggen. Skrivandet är min grej istället för att berätta för människor hur det står till med mig. Kanske är det så enkelt? De som bryr sig om mig, de kanske läser här? Inte gömma mig, stå för hur jag mår och vara mig själv. Bara det stärker att ha sin egen lilla plats ute i det stora. Där jag skriver precis det jag vill.