En del av mig ser framåt. Köper blommor och fixar på baksidan. Vattnar och rensar ogräs. Har i år köpt ett gäng blommor som jag inte brukar göra. Jordar mig själv att vara här och nu i den här ”verkligheten”.

En annan del är ”bedövad” och lever på något konstigt sätt, trots att jag ibland kommer på mig själv med hur starka overklighetskänslorna är just nu. Har extra svårt att ta beslut och bestämma saker. Vill inte planera och gör jag det, får jag kraftig ångest över det som ligger framför mig och det jag har planerat. Än värre än tidigare år och det förvirrar mig. Borde jag inte bli mer social och villig så att säga att göra saker? Så trött, så lättpåverkad.

Vad vill allt detta säga mig?

Någonstans känner jag att det är en skillnad mot tidigare. Saker och ting, oavsett känsla, är idag så mycket mer förstärkta. Det kan låta konstigt, men även tuffa känslor såsom likgiltighet och status q finns där så starka, men även härliga såsom nyfikenhet och värme till mina medmänniskor.

Vissa timmar vill jag bara vara ifred. Inte prata och inte träffa någon. Orkar helt enkelt inte och när jag går emot och försöker, då blir det än värre. För andra timmar känner jag så för att prata med människor, vara social och liksom finnas där. Göra skillnad. Så har jag inte känt tidigare. Men det får mig som sagt att bli helt sänkt sen när det ”passiva” kommer tillbaka, sänkt av intryck och känslor som jag inte riktigt kan hantera, mer än att dra mig undan.

Blir inte klok på mig själv känner jag.

Mina tidigare ”verktyg” eller förhållningssätt har förr sagt mig att acceptera och inte värdera så mycket. Det har funkat, men då tror jag att det var lättare för mig att ”stänga igen” trots allt och liksom återgå till någonting som jag känner igen och som inte gör mig så trött.

När jag nu försöker ta till de ”verktygen” kan jag hamna i tillstånd som är obehagliga och som skrämmer mig. En tomhet som jag inte mött tidigare. Liksom bara vara i allt det stora och inte agera på flera timmar drar mig mot någonting som jag fortfarande är rädd för. Tillslut går det inte mer, med resultat av ångest och oro för de okända markerna. Det konstiga är att en del av mig söker detta, det andliga och det stora, samtidigt som jag vet att jag måste vara jordad för att inte hamna i de här tillstånden för länge.

Följer jag mitt hjärta och det jag känner (som jag tror är det jag vill?!), är det då mitt destruktiva jag som tittar fram igen, eller är det faktiskt så, att det är just detta jag behöver just nu?

Den där skillnaden är svår för mig. För när jag nu utmanar mig och verkligen gör saker som jag kanske är tveksam till (oavsett vad det beror på) tar det mycket på mig nu, att jag liksom inte orkar så mycket mer på ett tag. Att bestämma och göra saker varje vecka, det är liksom för mycket för mig som jag mår nu.

Planer för sommaren känns bara jobbiga. Bara tanken på att åka iväg och vara borta i dagar/veckor känns just nu väldigt påfrestande. Att planera för saker som jag egentligen vet är bra för mig (eller?!), känns inte bra just nu och i det vet jag inte om det är den ”gamla Jerry” som tittar fram, som bara vill fly från livet eller om det är så att jag behöver längre vila nu och bara fokusera på mig själv? Bara vara i nuet och i vardagen och hemma med mig själv? Låta de nya inre erfarenheterna verkligen få ta plats och verka? Inte fara omkring och planera en massa som i sig kanske är en ”flykt” från det som processas inom mig?

Det händer så mycket ändå nu utan att jag behöver vara aktiv så att säga. På jobbet fick vi se nya organisationsplanen och nu vet jag att det kommer innebära stora förändringar och i bästa fall en omplacering och i värsta ett entledigande för mig efter alla dessa år! Kan inte förutsätta att jag blir kvar. Det oroar mig än mer att veta att beskedet kommer under augusti. då jag har semester under de första två veckorna. Känns ganska pressande och jobbigt. Har väldigt svårt att släppa detta och bara vara eftersom det kommer att påverkar min framtid en hel del.

I veckan fick jag också vet att en kär arbetskamrat som slutat hade drabbats av problem med hjärtat. Oron innan man visste var tuff, men vad jag nu förstår kommer hon att överleva. Två reaktioner med hjärtan på SMS jag skickat från henne värmer. Mina tankar är mycket hos henne dessa dagar.

En son som ska ta stora kliv framåt finns också inom mig. Ber om att det ska gå bra och att han får positiva besked i slutet på månaden. Vill då själv inte agera i boendefrågan (orkar för övrigt inte just nu oavsett) utan blir kvar ett tag till där jag nu bor. Han har bott hos mig länge nu och det ”avskedet” att inte ha honom nära mig, det känns också tufft, även om jag vet att barnen ”flyger ut” och lever sina egna liv tillslut. Men han är den sista för mig och i det finns många tankar. På måndag förändras mycket för mig gällande detta och det oroar mig också en hel del om jag ska vara ärlig.

Kanske är det just så att livet i sig, med allt vad det innebär, det räcker för mig just nu? Leva efter mina premisser och förutsättningar, även om det för stunden blir många återbud, att säga nej och inte göra saker för att andra vill det, även om det är med välvilja och för mitt bästa. Hitta min väg, mina val.