Har hört att det tar lika lång tid att må bra och liksom ”vända”, när man varit på den andra sidan av dåligt mående där livet varit mörker och jävelskap. Har man som jag varit ”nedstängd” i 31 år, fram till i början på 1997, då inga känslor visades och allt begravdes inom mig, så kanske det tar sin lilla tid att hitta tillbaka på en nivå som är acceptabelt?

Måste nog tänka så för att inte slå på mig alltför mycket när frustrationen och otåligheten har övertaget. När jag tycker det går bakåt istället för framåt i mitt liv. När jag för hundrade gången känner mig ensam, liten och värdelös. Så invanda känslor från när jag var liten och att ”åka in” i dem igen är så lätt. Under många år visste jag inget annat.

Kanske är det så att det inte är målet som är det viktiga, utan vägen dit? Vet inte om det kan ligga någonting i detta, men målet i mitt fall, om man ska tro på detta är att utdelningen till 100% väntar först år 2027, då jag nått den aktningsvärda åldern av 62 år. Bättre sent än aldrig, eller?

Samtidigt undrar jag vad är 100% och vilken utdelning? Varje liten delseger, varje insikt och varje uns av förändring i positiv riktning glömmer jag lätt bort. Sveket, sorgen och ilskan kommer idag upp på ett helt annat sätt än tidigare när jag drack alkohol. Målet är vägen i mitt fall och att stanna kvar på vägen så länge det går, även om den är karg, liten och krokig vissa dagar.

Måste säga att stunderna som jag mår ok eller till och med bra idag, de är så mycket mer och längre nu än det var för 10 år sedan. Går man ännu längre tillbaka, var jag inte ens medveten om vissa saker, ens varför jag mådde som jag gjorde. Alkoholen togs alltid till för att trösta, gömma och springa ifrån mig själv. Det finns visst dagar fortfarande som är tuffa, men på något sätt kommer jag ur dem på ett helt annat sätt än tidigare.

Men att någonsin bli ”klar” och vad betyder det egentligen?

Livsleda, att känna ”sig klar” och bara så trött på vissa skeenden hade jag haft med mig oavsett om jag tagit till alkoholen som tröst tidigt i mitt liv. Det är de förutsättningar jag fick med mig i detta livet. Min lärdom av tidigare val och handlingar. Att känna känslorna, oavsett om de är positiva eller negativa, och känna innebörden av dem utan att hjärnan har kontroll och ligger steget före. Inte förstå, utan känna. Ibland funkar det ok, till och med bra och ibland inte alls. Det tror jag är min livsuppgift de år jag har kvar här på jorden.

Den dagen då jag blev helnykterist, den 5 april 2014, var en viktig milstolpe för mig. Mitt ”tillfrisknande” efter den dagen, har gjort att jag alltmer vågat se alla delar av mig själv. Även de delar som gör ont och smärtar. De delar som ger ångest och oro.

Tidigare flydde jag från detta, vilket jag idag gör alltmer sällan och hade jag inte slutat dricka, då hade jag idag varit på en betydligt mörkare och tuffare plats, om ens kvar i det här livet. Det är jag helt övertygad om. Har fortfarande dagar då jag inte vill kliva upp och vara med om livet och fortfarande dövar jag eller flyr genom matmissbruk. Dagar då jag känner mig vilsen och liten, de försöker jag vara kvar i och flyr inte ifrån, hur tuffa de än är genom att liksom bara vara kvar. Jag tar promenader, lyssnar på musik, jag våndas och känner. Det som är. Det är inte farligt och det vänder. Ibland går det riktigt bra och ibland inte alls.

Lärdomen att stå kvar i mig själv när omgivningen förändras oavsett vad det handlar om.

Några vänner försvann på vägen och kanske gick det inte att undvika för att jag själv skulle bygga mig själv starkare utan att påverkas av andra. För alkoholen var umgänge med andra där flaskan var den enda gemensamma nämnaren. Visst, jag blev mer ensam, men priset för att inte vara det blev i mitt fall för högt om jag ville vara kvar ett tag till här på jorden. Priset är kanske ensamhet, men det var ett val jag gjorde. Eller rättare sagt, ett val jag tvingades göra om det inte skulle gå åt helvete helt för mig. Detta är fortfarande en svår bit för mig och vissa dagar påverkas jag mer än andra. Vilsen helt enkelt över färdriktning framöver gällande både jobb och boende samt modet att ta kontakt med någon för att kanske få uppleva kärlek. Åren går, men jag vet samtidigt att jag inte kan tänka så, för då blir det senvägar igen.

När alkoholen är ute ur bilden, tar förändringarna djupare och är mer på ”riktigt” eller hur jag ska säga. Men visst är det ett gnetande och nötande i tålamod, acceptans och genvägar är ofta bara senvägar. Även idag är det så. Intellektet i mig vet det, men egot kämpar fortfarande emot. Otåligheten och att liksom inte ta saker i rätt ordning har gjort senvägarna långa och då speciellt under de åren när jag drack alkohol.

De stunder ljuset når mig, då mår jag så mycket bättre idag än innan alkoholstoppet. Alla känslor förstärks, både de positiva men även de negativa när man vågar sig in i dem och inte flyr som jag alltid gjorde tidigare när jag drack. Då trodde jag mig vara inne i saker och ting på fyllan, men det vara bara mitt ego som talade och på djupet hände egentligen ingenting, det bara förvärrades av mitt drickande där känslomurarna blev allt högre. Alkoholen kom som en vän till en själ som hade svårt med livet överhuvudtaget. Så kan man säga.

Kvällen den 4 april 2014 firade min arbetsplats 20 år. Så här skrev jag i slutet på bloggposten ”Tjugo år på samma ställe”:

Kvällen avslutade jag tillsammans med B och C på Buddys. Alltid när jag går dit dricker jag en Guinness först. Även så denna afton. En fin kväll blev det.

Tack!

Tänk, då visste jag inte att det var sista ölen. Tillfällena med alkohol hade visserligen blivit allt färre och det började redan sommaren 2009 och jag kände efter varje fylla hur illa detta gjorde mig och även de som var nära mig. Dagen efter kände jag i min bakfylleångest att nu får det vara nog, men det var först veckan efter, när fredagen kom och jag inte hade barnen som ”suget” återkom, som jag fick orden till mig även från ”annat håll” att nu får du välja, fortsatt nedåtgående spiral med alkoholen eller livet.

Valet kändes då så självklart och än idag undrar jag vem som ”pratade” med mig eller om det var min egen inre röst. Det spelar ingen roll, för efter det var allt så självklart det hela. Tilläggas ska att jag under den här perioden bad mycket om hjälp från ”högre ort”.

Det som blev så klart då, det var antingen eller och så känner jag fortfarande, många år senare, att dricker jag igen, då passeras en röd linje och det finns ingen väg tillbaka. Priset är för högt. Det är djupt rotat i mig idag. Fick en inre frid och klarhet i att alkoholen och jag då definitivt hade gjort slut och fortfarande känner jag på samma sätt.

Alkoholens bojor i mitt liv var borttagna och när ångesten sen kom tillbaka, då fanns liksom inte det valet längre. Visserligen kunde jag fortfarande inte låta ångesten bara passera utan andra ”missbruk” tog över såsom mat och som jag skrev tidigare finns det dagar då det är tufft och kostmissbruket tar över. Det går allt bättre, men jag har mina perioder av överdrivet ätande. Detta går i perioder och jag inbillar mig att de gå allt längre mellan gångerna.

Har också upptäckt ett annat missbruk som jag inte riktigt kunde ta till mig tidigare. Jag småhandlar och gör det varje dag nästan, även om jag inte behöver. Nu när matpriserna stigit så mycket märks detta tydligare eftersom ekonomin försämrats. När jag kunde se detta förstår jag varför min ekonomi är som den är. Detta småhandlade nästan varje dag gör mig lugn. Ett mål med dagen oavsett om jag behövde varorna eller inte. Ett exempel är att numera har jag tvättmedel för flera år framåt…

När jag nu är helt drogfri händer det saker på djupet och jag tror att det gör mig mer ”levande”, även om jag fortfarande vissa dagar är rädd och orolig för den ångest som ibland tittar fram. Det är en annan slags ångest än tidigare, en mer djupgående om jag får leka terapeut på mig själv. Men den är inte farlig och vilar jag bara i den klingar den av, allt snabbare för varje år som går. Jag flyr den inte som förr, det är den stora skillnaden. Vet att gränsen mellan ältande och sund självreflexion ibland kan vara hårfin, men så får det vara. Har liksom inget val och egentligen bryr jag mig inte om hur människor ser på mig idag. För tittar jag tillbaka några år i tiden, befinner jag mig, trots att jag lever ensam, på ett bättre plats idag.

Anledningen till att jag kan se förändringarna själv är faktiskt denna blogg. När jag har gått tillbaka och tagit bort vissa inlägg och gjort andra privata (som handlar om mina barn) ser jag skillnaden.

Tankarna kring alkoholen är ett tydligt exempel på hur jag tidigare försökte ljuga för mig själv och rättfärdiga mitt drickande, trots att det gjorde både mig och familjen illa. Det satt så hårt åt att sluta helt. Men jag vågar påstå att jag ändå fasade ut skiten med början den där sommaren 2009 då det tog stopp helt. Då jobbet hjälpte mig att bryta mitt destruktiva leverne. Uppehållen blev allt längre för att tillslut landa i mig helt den där aprildagen 2014.

Det finns mycket tankar inom mig gällande detta och för mig har alkoholen alltid varit ett laddat ämne. Det kanske inte heller är så konstigt med den uppväxt som jag hade, där jag många gånger såg att flaskan var viktigare än oss barn. Alkoholismen gick i flera släktled både på min mammas och pappas sida. Man tycker ju då att jag själv borde förstå hur farlig denna drog var, men icke.

För det mest tragiska när jag ser tillbaka är att jag inte kunde se detta gällande min egen familj, men jag klarade inte av det. Ljög för mig själv länge att det inte var så farligt om jag tog några öl till helgen. Det är den stora tragedin i det hela, att jag inte kunde se detta så mycket tidigare i mitt liv. Mitt äktenskap kraschade och barnen påverkades negativt genom åren. Den stora tragedin i det hela, att jag då inte hade redskapen att ta mig ur detta så mycket tidigare. Finns inget försvar för mitt handlade, men jag förstod inte bättre då och det kan jag fortfarande slå på mig själv för. Att familjen drabbades av mitt missbruk på det sätt som de gjorde. Ljög och trodde mig skydda dem när att jag åkte iväg och festade. För att jag drack i smyg vissa gånger och trots att min fru så väl signalerade att detta var jobbigt för henne, var alkoholen länge det viktigaste. Förfärligt när jag idag tänker tillbaka på det. Även om jag stod emot och var nykter någon helg var jag inte rolig att ha att göra med då. Alkoholen fanns alltid där i mina tankar. Hur roligt var det för henne när jag var borta och sen kom hem full? Det finns episoder i mitt liv som jag inte är stolt över och då har alltid alkoholen varit inblandad. Jag skyller inte ifrån mig, men detta gift förvred huvudet på mig mer än en gång.

Det fortsatte även efter skilsmässan. Klarade inte ens då av att se sambanden och närmade jag mig ens de tankarna slog jag det ifrån mig och hittade andra skäl till att vi skilde oss. Ofta när jag inte hade barnen efter skilsmässan blev det en tur till bolaget för att liksom genom alkoholen ”slappna av”. Nu blev det än mer och oftare än tidigare, dock aldrig när jag hade barnen hos mig. Men idag vet jag att de påverkades ändå av mitt mående och hur nyckfull jag kunde vara. Lurade mig själv genom att hävda att när barnen var hos mig, då drack jag inte, för att sen när de var hos sin mamma dricka än mer och ibland två dagar i sträck på helgen.

Hade mina märkliga regler och legitimerade det med att det ändå var ok när jag var ensam att dricka och inte hade barnen. För varje år som gick drack jag alltmer ensam och för att döva mig. Alkoholen som en dryck man tar till med vänner och för att ha roligt försvann alltmer i mitt liv. Jag var inte rolig att festa med helt enkelt eftersom jag drack tills det var slut och sen var jag aggressiv och jobbig att ha att göra med. De få vännerna försvann och jag straffade ut mig i vissa fall.

Under mitt äktenskap trodde jag i min enfald att jag kunde dölja mitt drickande för barnen de gånger jag inte kunde låta bli. Nu efteråt, skäms jag över mitt agerande men det visar tydligt hur hårt åt det satt detta med mitt beroende av alkoholen. Lögnerna blev nästa som en sanning för mig, just för att jag då inte hade några redskap att ta mig ur detta själv. Det klart att jag gjorde mina nära och kära ledsna med mitt nyckfulla uppträdande. Alkoholen förvred huvudet på mig och då förstod jag inte bättre. Mitt kämpande att dölja och ljuga för mig själv och familjen under alla år tror jag i nutid har resulterat i vissa åkommor där jag liksom vissa dagar inte orkar mer. Vill bara vara ensam. För mig är och var det ett misslyckande att inte kunna hålla ihop familjen.

För mig har alkoholen nästan alltid handlat om att döva och liksom komma bort en stund och inte för nöje och att dricka ett par glas och sedan låta det vara. Har alltid velat haft mer och ibland har jakten på detta satt mig i märkliga situationer som jag idag inte riktigt förstår att jag kunde utsätta mig för. Att vara slav under alkoholen stämde verkligen i mitt fall och idag ser jag det på ett annat sätt än tidigare. Förr begrep jag inte vad folk pratade om när de försökte nämna detta för mig. Var inte mottaglig utan såg det istället som ett angrepp på mig som person. Som sagt, alkoholen förvred synen gällande det mesta för mig.

Om jag ska försöka vara snäll emot mig själv (vilket fortfarande är svårt ibland) är detta en av de saker som jag är stolt över förutom mina barn förstås. Att jag kunde bryta helt med giftet tillslut. Men utan den hjälp jag fått och utan mitt egna mod att våga gå inåt och se konsekvenserna, då kanske det hade tagit ytterligare år, vem vet? Kanske hade vinflaskan varit med mig hela vägen?

Under flera år innan det totala stoppet gnagde det i mig att jag var på fel väg, att jag vandrade i motvind och kanske är det så att det hänger ihop med att självbilden genom terapin förändrade även synen på detta?

Värdet som människa, att tycka om sig själv och se längre än sitt eget ego, att andra påverkades negativt osv. Det finns en väg ur alkoholens bojor. Det gör det den dagen man vågar be om hjälp och inse att man inte klarar det själv.

För mig tog det flera år att själv inse ett och annat. Mellan åren 2009 och till det totala stoppet, kämpade jag med alkoholen och att inte ta till den när det var jobbigt i mitt inre och för varje år gick det allt bättre.

Det kändes så självklart att det var klart med detta den där dagen i april 2014 och så känner jag fortfarande. Någonstans visste jag många år tidigare att det inte var bra för mig och jag visste hur det påverkade mina nära och kära och ändå fortsatte jag. Alkoholen är ett sådant bedrägligt gift för en del och idag är jag ändå glad att jag kom ur skiten tillslut. Det jag idag kan påverka är det som ligger framför mig. Alkoholen har jag gjort slut med och så kommer det att förbli oavsett vad som kommer i min väg i framtiden. I början vågade jag inte ta de orden i min mun efter alla återfall, men idag är jag starkt nog att säga att den här vägen är för alltid stängd för mig. Den 5 april 2014 stängdes den dörren.

Sen kanske jag lever ett ensamt och ”tufft” liv ändå, men det blir inte med alkoholen som ”vän” och all den ångest som den falska ”vännen” skapade inom mig. Livet blir inte automatiskt bättre på alla plan för att jag är nykterist och inte förvrids i tankarna av alkoholen. Idag är det kamper på andra plan, men det är en helt annan bloggpost.