Så skör, så känslig att skulle någon eller något ”blåst till” skulle allt bara vara en stor hög av jag vet inte vad. Tåget till Gävle kändes ingenting. En del vill fortsätta och vet att det för varat inombords framåt i en positiv riktning att inte ge upp. Nästan som om det är programmerat att detta ska det inte släppas på oavsett vad det ”gamla” försöker med.
Det tog kanske 10 minuter så kom skrattet. Kunde inte sluta. Efter ytterligare en stund hostade och harklade M på ett sätt jag inte varit med om tidigare. Precis som om hon drog ut det ”mörka” och det ”gamla” som försöker hänga kvar. Känslan ju längre behandlingen pågick var en ljus rymd i tankarna som var befriande. Ett ljus som tog över. Går inte att sätta ord på. Så mycket lättare och snabbare nu än i början.
Att också se sig själv på ett sätt ovanför och liksom vara i något annat där det kändes tryggt. Förstå det jordiska och det där andra på något konstigt sätt. Det blev så tydligt samtidigt som det hänger ihop och är ett. Vissa saker så självklara. Märkligt på ett skönt sätt där jag kopplade ur intellektet både under behandlingen och nu efteråt. Som om jag inte orkade mer att försöka förstå. Det odefinierbara och det är ok.
Det jag inte visste tidigt i morse och som skavde med oro och jag vet inte vad, det är som bortblåst nu. Vet precis hur jag ska gå vidare med saker och ting. Tack M för att du bistår mig att bli hel.
jerryolsson.se 