Bilden ovan tog jag för några dagar sedan. Gillar kontrasterna i den. Den fina starka månen och det sargade brandhuset som fortfarande står kvar öde och som ett skelett. Det har nu gått månader utan att någonting har hänt. Rivningslov och bygglov som ska vinna laga kraft som tar sådan tid.

En vecka har nu gått sedan arbetskamraten slutade. Fikat på Ofvandahls som blev slutpunkten. Försöker ”gå vidare” och tänka på det positiva som att jag ska få prova på annat, även om det till stor del är det jag gör idag med lite modifieringar. Men det är som om en del av mig har svårt att starta om igen. Jag ska ge det en chans, absolut, men någonting säger mig att skillnaderna inte blir så stora minus den fina arbetskamraten. Less är väl ett bra ord och då ska man ju inte vara kvar, eller hur?

Karlatornet fotograferat från Sannegårdshamnen i mörker. Så fascinerad av denna byggnad. Ju mer jag tänker på resan till äldsta dottern och hennes J, ju mer längtar jag tillbaka. Dels till dem men även till Göteborg som ställe. Vet inte riktigt varför, men när jag gjorde min egna utflykt en dag där Götaplatsen var mitt mål, då kände jag hur mycket jag tycker om staden och att jag skulle vilja bo där.

Nu är det ju detta med jobb och egen lya som är problemet. Men drömma kan man ju alltid göra. För egentligen, vad binder mig kvar där jag är idag? Ren trygghet som ändå är på väg mot någonting annat.

Göteborg, har ni något jobb åt mig? Någon plats att bo på? Jag slänger ut min önskan i ”universum” så får vi se vad som händer. Vem vet…