Min mamma skulle idag ha fyllt 75 år. Igår när kraften fanns där var jag till hennes grav och tände två ljus och lade en röd ros för att fira henne. Hon finns mer hos mig nu än för några år sedan. I mitt hjärta, i min längtan att få ”komma hem” till henne. Ibland känns det som helt troligt för att vissa dagar bara kännas patetiskt att jag inte kan släppa taget. Men hon var ändå min mamma och en mamma går liksom inte att bara glömma bort, oavsett hur gammal man blir.
En dag som denna är denna längtan än starkare, så är det bara. Spelar Elvis och tänker på henne. Fantiserar om en kommande 75-årsfest där hon är i centrum. Pukor och trumpeter och glädje. Tankarna far iväg över någonting som aldrig blev. Att jag får berätta. Det finns så mycket sorg i detta och då tänker jag inte bara på min egen saknad utan även över att barnen aldrig fick träffa sin farmor.
För några år sedan skrev jag en ”livsbok”. Här kommer utdrag om min mamma (texten är skriven 2017):
Min mamma
Den 23 oktober 1947 föddes Ann-Britt Margareta Pettersson. Hon var nummer två i en syskonskara på tre tjejer. Hennes mamma hette Britta och hennes pappa Isidor. Hon döptes i prästgården på Kungsgatan 12 i Uppsala den 29 maj 1948 av domkyrkokomminister Ragnar Fredberger.
På 50-talet byggde Isidor ett eget hus till sig och familjen som fick adressen Tegelgatan 61 i Uppsala. Anteckningarna är från den enda fotobok jag har från min mamma. 80% av alla bilder är borta, men några finns kvar.
Mamma gick i Danmarks sockenskola och höll mycket på med idrott. Hon sprang 60 meter på 9 blankt. Hon gick där till 8:e klass och flyttade sedan till Sthlm och Postgirot.
Storasyster Berit hade eget rum för att hon var äldst. Mamma och lillasyster Inger delade rum tills de var 12 respektive 8 år gamla. De sov i en gammal träsoffa och de låg på varsin del av den slitna soffan. Mamma låg på utdragsdelen. De hade också en gammal barnstol med ett litet bord i sitt rum. Där lekte de skola. Mamma skulle lära Inger att läsa när hon var 8 år och Inger 4 år. Hon lyckades med Mor ror och Far är rar.
Då var mamma snäll mot Inger, men hon var alltid lite avundsjuk eftersom Inger var yngst och mest omhuldad av deras mor. Berit var en besvärlig unge och kanske kom mamma i kläm mellan Berit och Inger? Inger var en riktig morsgris och kanske är det en förklaring. Hon satt ofta bakom mor Britta när hon stickade.
Mamma var mer självständig, argsint och skulle ha sin vilja igenom. Hon fick tidigt glasögon för att hon skelade. Hon kastade dem i backen ofta och det gick sönder då och då. Berit och Inger var snällare på så sätt och mer ”mesiga” medans mamma visse vad hon ville och hon var duktig i skolan. Postgirot? Första jobbet?
Mamma var mycket med Ulla-Mona som var jämngammal med mamma. De bodde i Lasseby och där var mamma mycket när hon var i 12-årsåldern och de fortsatte att umgås när de flyttade till Bergsbrunna. På kvällarna åkte de raggarbil i Uppsala och mamma drogs till de lite farliga killarna som många gånger var i klammeri med rättvisan.
1962 konfirmerades min mamma, då 15 år gammal. Mamma förlovade sig redan vid 16 års-ålder med en Hasse B. När hon inte fick träffa honom låg hon och grinade och saknade honom. I samma veva träffade hon farsan på Baldakinen. Året var 1965. Mormor Britta var med och när de var ute och dansade så redan på den tiden kunde mor och dotter gå ut och roa sig tillsammans.
Mamma och pappa bodde hos farmor när jag föddes 1965. Hon var bara 18 år gammal och jag var hennes första barn. Mamma trivdes inte i Husby när de flyttade dit. Lillian i Husby bodde granne ovanpå och de umgicks ibland.
Moster Inger hälsade på mamma ibland. En episod var när de hälsade på i Gränby. Mamma ville köpa sprit men Inger ville inte. Året var 1974. Kanske var det då allt började spåra ur för mamma?
Inger och mamma skulle ut och dansa i Uppsala några år senare. Mamma och pappa var skilda och mamma bodde kvar på Bandstolsvägen. De hade gjort sig i ordning och var förväntansfulla inför kvällen. Då kom pappa dit och hade med sig en 75:a och sen var det kört. De kom aldrig ut och han hällde en grogg i håret på mamma och blev tillslut väldigt elak och dum.
Inger och mamma umgicks mycket på 70-talet. De försökte få mamma till Stockholm. Tänk vad hade hänt om hon hade lyckats med det? Mamma gick en kurs på Kungsgatan i Stockholm.
I år skulle hon ha fyllt 70 år om hon hade valt livet före döden. Mamma levde alltså mellan åren 1947–1981 där hon under sista året bara var med till den 3 januari.
Vissa händelser är som fastgjutna i mig gällande min mamma. Synen på hennes val att ta sitt liv förändras genom åren, så är det, men saknaden är lika stark som den alltid har varit. Känner mest en ledsamhet över att jag aldrig fick lära känna henne ordentligt i det här livet.
När hon dog mindes jag hennes skratt ett tag efter, men tillslut försvann även det. En sorg att tappa detta. Skrattet tröstade. Nu är det som det är och jag minns henne som livgivare. Det är vackert så efter allt som hände henne i det här livet. Det var en plågsam resa för henne de sista åren.
Det är som ett annat liv, en annan värld de åren jag fick med mamma. När jag dessutom i hela livet har haft en frånvarande pappa som valde flaskan före sina barn, har det varit lite krokigt här och där under åren. Men jag glömmer aldrig hennes kärlek hon gav mig de första åren. Hon var min trygghet. Hon gjorde så gott hon kunde.
Mamma är med och ser allt detta. Det vet jag. Ett par gånger har hon också visat sig efter sin död. Det räcker för mig att förstå att vi kommer att träffas igen. Vissa dagar vill jag inget annat än att få lägga mitt huvud i hennes knä och gråta ut. Det är inget att hymla om, så är det.
Så skrev jag alltså för fem år sedan om min mamma. Mycket med henne känns som ett annat liv, samtidigt som hon är närmare än någonsin. En natt, inte alltför länge sedan, drömde jag om att jag träffade henne igen. Subtilt och minnesfragment kvar när jag sedan vaknade, men känslan var stark att hon ville ge mig kraft att orka lite till. Enbart längtan eller någonting annat? Den dagen jag dör, då löses de negativa känslorna som ett jordeliv ger, upp till någonting ljust och fint. Den dagen. Det är min tro, men även min kraft att stanna lite till. Vill ju följa mina barn ”på plats” så långt det nu är meningen.
Den 3 januari 2023 är det 42 år sedan mamma gick över till ”Andra sidan”. Går liksom inte att ta in att det är så länge sedan. Åren har blivit så många att det bara blandas ihop i en salig röra.
Idag skulle hon ha blivit 75 år. Grattis älskade mamma!
jerryolsson.se 