Vill springa ifrån mig själv hela tiden. Vara någon annan. Inte känna det jag känner. Rädslan, oavsett om det är små stråk av den eller stora sjok finns fortfarande där. Att möta mitt lilla barn, den ”lilla Jerry”, är fortfarande en stor utmaning för mig. Att sitta ner med honom och vara schysst, krama om och säga att det är ok är fortfarande svårt. Vill springa ifrån mig själv och slippa. Vet egentligen inte varför.
Är så pass gammal nu att valet borde vara självklart, men ändå ”bråkar” jag med mig själv kring detta. Som om jag inte litar på det jag får till mig. Vänder mig bort från tankarna och tror att jag kan gå tillbaka till någonting som inte finns och egentligen aldrig har funnits. Det går inte och egentligen förstår jag inte varför jag tänker som jag gör. Så stilla som möjligt.
Svaren finns inom mig. I meditationen och mötena med mig själv. Någonting ”okänt” eller vad jag ska säga skrämmer mig fortfarande och jag är så rädd för att möta detta. Det måste ju vara så att rädslan fortfarande huserar i mig gällande någonting. Tvekar att göra saker som jag vet är bra för mig.
Det är märkligt att valet rädsla fortfarande ligger före valet kärlek. Jag kommer liksom inte ens till valet av att möta människor i relationer eftersom jag springer iväg redan innan. Låter det aldrig gå så långt och i detta vet jag med förnuftet att det handlar om mina rädslor att bli sviken, avvisad och faktiskt ”spottad” på. Varför kan jag inte se att jag idag bär själv och är värd så mycket mer än att ligga kvar i detta? Kärleken måste väl vara bättre än detta?
Rädslan styr mig fortfarande alltför mycket. En del av mig är medveten om detta och den delen vill bara springa ifrån kärleken hur paradoxalt det än kan låta. Som om det finns en annan väg. Självkärleken, den ”lilla Jerry” och allt vad som fortfarande styr mig. Gör saker i ”fel ordning” och tror mig kunna ta genvägar. Egot är starkt. Egot borde ju vara för kärleken och just skillnaden mellan Egot och det själsliga som vill mig väl, det är hårfint många gånger och jag blandar hela tiden ihop detta. Vilket ger senvägar och smärta.
I praktiskt handling är det bara mötet med mig själv som kan lösa detta. Den ”lilla Jerry” och min syn på honom. Nöta, nöta och sitta med sig själv. Möta de små miraklen, gå i naturen och lyssna inåt. Låter så enkelt när man skriver ner det. En del av mig vill bara fly det hela och liksom försvinna upp i någonting. Rädd för att släppa taget helt och möta kärleken. För vad som då kan komma och vad jag då kan känna. Det låter inte klokt, men så är det. Rädd att göra mig till åtlöje om jag släpper taget och möter kärleken eller vad det nu är för något som befriar.
jerryolsson.se 