Det är inte riktigt som att vänta på att gå in för ”slakt” men nog flimrar tankarna förbi när jag utsätter mig för något som jag helst inte vill göra och då främst driven av min lömska ”bevarare”, mitt ego. I väntan på att gå in i något där egot egentligen bara vill fly ifrån allt. Har skrivit om terapin redan, men det ”rörde nog om” mer än jag vill erkänna. Förra posten med de orden kom till mig när jag var väldigt ledsen. Att det liksom ska vara så svårt.

Vägarna vi tar i livet. Vissa ganska rakt och lätt, andra hela tiden med avåkningar och ibland sår som knappt läker. Valen som vi gör i livet ger alltid en konsekvens. Ibland märker vi det inte förrän flera år senare, men allt hänger ihop. Ibland smärtsamma insikter, men vågar man kan det även vara befriande.

På ytan så lugnt och fint. Så mycket saker och sådan ställning i både arbets- och privatlivet. Blåser man lite skakar det och råkar man komma för nära, kan allt välta och kaoset infinna sig. Förstår i mig själv längtan efter det hårda och orörbara utan känslor när det kommer lite för djupt med smärta och försök att förstå en själv. Där den lömska och många gånger falska kontrollen finns. Kontrollen som många gånger bara handlar om att inte agera alls. Vara still, inte utsätta sig för någonting.

Men många gånger blir det fint och snyggt tillslut. Kaoset och röran kan vara total och man ser inte hur det ska kunna reda upp sig. Men tillslut, och ibland med små steg framåt kommer man framåt. Målet är ibland kanske inte ens målet, utan det är på vägen dit som livet finns och det som gör att man kommer vidare. För vad gör man efter det att målet är nått? Vilar i det och njuter en stund i bästa fall och sen nya mål. Stanna i ett mål för alltid. Vem gör det?

Har tyvärr på ett personligt plan börjat få tillbaka vissa katastrofkänslor som jag trodde hade försvunnit genom mina år här på jorden. Idag förstärktes det ytterligare när en av grannarna som drabbades illa av branden tidigare i sommar, berättade om att det var tillbud på ytterligare en brand precis mitt emot mig! Blev alldeles kall när grannen berättade om att det brann i den kombinerade sop- och cigarettkärlet. Jag var inte hemma då, men en granne hade sett röken och släckte det i tid.

Nu har föreningen skruvat bort detta sopkärl som satt på vägen till tvättstugan och jag förstår dem helt och fullt. Inte en brand till!

Men detta har skrämt upp mig ytterligare känner jag. Alldeles stissig känner jag mig och jag tog mod till mig att ringa syrran för att prata lite, men tänk vad svårt det var. Ringa för att man är orolig och inte på topp har varit så svårt för mig. Liten och sårbar klingar i mina gamla tankebanor från förr illa.

Grannen var så fin också och berättade om sina vedermödor och i sammanhanget är mina problem ingenting jämfört med grannens. Men ändå, jag lever ju i mitt och kan inte trycka tillbaka min oro igen nu. Det går liksom bara inte en gång till. Men jag känner sympati för grannen och vill grannen allt väl i framtiden.

Förändringar är inte alltid av ondo, ibland är det nödvändigt även om hela systemet, hela ens egen lilla egoarmé krigar emot och vill att det ska vara som det alltid har varit. Bara det att jag har förändring som ondo i utgångspunkten visar väl på hur indoktrinerad jag är i det tänket. Sitt still i båten så länge det bara går, det gör minst ont då även om allt är dötråkigt och ingenting händer. Hellre det än risken att känna smärta.

Det konstgjorda, det som är skapat av oss människor är ju många gånger välvilja och att någonting ska bli bättre. Visst, många bygger minnen av sig själva och vill göra avtryck på olika sätt. Kan inte låta bli att tänka på Jackie Siegel, kvinnan i USA som bygger världens största hus och hela tiden hävdar att hon är flickan från landet. Den drivkraften i att alltid göra saker utifrån en själv och det man vill fungerar väl om man är rik och har pengar, men för de som lever med samma egoarmé men inte kan förverkliga sina storslagna drömmar, där kan det bli fullständig katastrof och många människor kommer i kläm.

Vårt ego kan hjälpa oss många gånger för att överleva, men gränsen för när man gör andra illa kan ibland vara hårfin och ibland vet man inte ens om varför man drivs så hårt gällande vissa saker. Vi består även av ett högre jag, ett gemensamt sinne, som finns där när vi är redo för att möta det.