Mitt andra besök hos C på Länshälsan. Om jag ska vara riktigt ärlig gick jag dit ganska uppgiven. Trött på både mig själv och den situation jag befinner mig i. Svårt med att ladda om och försöka igen efter England. Denna sväng är initierad av jobbet och min situation i våras.
Fortsätter att ignorera mig själv och mitt mående och egentligen vet jag inte varför. Rent intellektuellt har jag lösningarna, men sen när jag ska liksom ”vara i det” orkar jag inte stå upp för mig själv. Igen och igen och igen… värdet och stå upp för mig själv spökar återigen.
C gör sitt bästa med mig och försöker. Känner mig som en övermogen frukt där ingen räddning finns. Min offerkofta har jag tyvärr börjat att sticka på igen och när det är som tyngst känner jag mig som den där fallfrukten som ingen vill ha. Jag vet, tankar som är mina egna och mitt sätt att slippa försöka. För att? Så fortsätter det och så fort jag ignorerar mig själv reagerar kroppen. Det slår aldrig fel. Trodde mig blivit av med det värsta ältandet kring mig själv.
Vet att jag ska möta mörkret och oron och inte göra som jag alltid gjort, fly den. Vet ju det innerst inne och vet att det blir bättre efter ett tag. Men jag har liksom inte haft den kraften att ens möta det lilla jobbiga de senaste månaderna och då bygger jag murar. Igen. Och det tröttar mig så jävligt att jag liksom aldrig kommer vidare från detta. Tycker den här våren varit jobbigare än på flera år.
Mannen som inte gick i mål. Han som skrävlade och skrev så mycket om psykiskt mående under alla år och så kom han inte i mål själv. Så känns det just nu och den där riktigt jobbiga paniken lurar runt hörnet. Tror att det handlar om livsleda och existentiella grejor som bara jag själv kan lösa. Visst, samtala med andra är alltid bra och liksom försöka öppna upp utåt och inte tänka så jävla mycket på oron.
Åldrandet men inte döden skrämmer mig. Att bli beroende av att andra hjälper mig med att leva. Orken att förstå ett och annat saknas just nu och då faller jag tillbaka i det gamla, det jag känner igen och det som numera gör mig illa. Då och det är en viktig skillnad, för 35 år sedan gjorde mönstren att jag överlevde och idag är det precis tvärtom. Jag mår inte bra av att falla tillbaka i det gamla, det rädda, och det som inte vill visa sig.
Glömmer hela tiden det fina, det som finns där och de gåvor jag får hela tiden från andra människor. För att jag är rädd att inte själv duga inför dem. Samtalen och igenkännandet finns där hos fina själar nära mig, men jag har liksom inte kraften att engagera mig. Rädd för att inte duga inför dem och att vara den där som aldrig kommer framåt. Min egen kropp ”bråkar” med mig just nu och egentligen vet jag varför.
Två dagar innan jag åkte till England brann det i grannlängan. Tror att den upplevelsen kickade igång någonting inom mig. Det gamla katastroftänkandet kom tillbaka, även om jag inte vill se det. Stoppa undan, och göm. Och då var jag inte ens en av de drabbade! Men vetskapen och tankarna på hur nära det var att även min lägenhet hade drabbats, det plågar mig, trots att jag försöker att inte tänka så.
Fick i alla fall nu reda på att alla i längan flyttat ut och att allt ska rivas! Helt otroligt, men det är så skadat att det inte går att göra på annat sätt. Det kommer att ta upp till två år innan de som bodde där kan flytta tillbaka. Det är hemskt ju. Tänk så fort det kan gå, från harmoni till fullständigt katastrof. Mina tankar är dagligen med de drabbade. Hemsk situation.
Två veckor till i tjänst. Sen fyra veckors semester (hade två veckor tidigare i och med att jag blev sjuk) och då har jag chansen att vända skutan. ”Komma ner”, se det lilla och acceptera saker och ting. Inte vara rädd för livet. Tror att min oro inför England och allt däromkring gjorde att jag liksom aldrig ”kom ner” under de dagarna och kunde njuta fullt ut utav upplevelsen, utan oron över en massa saker som egentligen inte behövde oroas över, tog över. Vet inte om det var så, men känslan av att jag liksom aldrig ”landade” och ”var där” hemsöker mig nu efteråt. Kanske är det så, kanske är det efterhandskonstruktioner för att hitta förklaringar till varför jag mår som jag gör idag?
jerryolsson.se 