Den 1 november 2020 stängde jag ner min blogg för allmänheten. Jag slutade aldrig skriva helt, men det var då för ”obehagligt” att skriva inför personer som jag visste ”hängde” här och som inte ville mig väl. Som bara hittade fel och dömde mig gällande en massa saker.
Den känslan har funnits kvar i mig. För jag vill egentligen kunna skriva öppet och möta dem som vill mig väl som läsare. De som bryr sig om mig. Inte få elaka kommentarer om sådant som sårar mig. Påpekanden som är helt irrelevanta och som bara syftar till att trycka till mig.
Gud ska veta att jag har gjort mina misstag genom åren. Men jag har också försökt att värna mig själv på senare år, vilket fått till resultat att jag gått inåt och tappat människor på vägen. En del människor saknar jag, en del befriade mig till att komma vidare hur konstigt det än kan låta. Men inte har det varit lätt, när jag hängt i andra och gjort som de har velat under många år och sen ska ta hand om mig själv. Vet att jag själv gjort andra illa och det gör mig ont. Hade jag kunnat hade jag agerat annorlunda i vissa fall.
Det har nu gått 1 år och 8 månader sedan jag stängde ner min blogg. Som sagt, fortfarande har jag använt den för egna anteckningar och noteringar. Men jag känner ibland att jag vill skriva för fler. För de som är i min situation och kämpar på i livet. För de som kanske behöver stöd i en numera äldre man som fortfarande inte begriper vissa dagar vad han gör här på jorden, men som jag tror har en del erfarenhet av att vandra här på jorden vid det här laget.
Det finns en frihet och befrielse att skriva öppet också. Ett sätt att stå för det man känner. Mycket handlar ju om mitt egna mående och hur jag fram och tillbaka försöker hitta ett läge där jag kan acceptera och liksom förstå varför jag känner som jag gör. Utan att försöka anpassa mig till hur man bör känna för att passa in. Hitta glädjeämnena i det lilla som gör dagen uthärdlig.
Kommer precis hem från en resa där jag var i England tillsammans med min yngsta son och efterdyningarna av den börjar göra sig påmind. Har också dragits med en envis influensa som nu äntligen släppt och däri kommer många tankar som tryckts tillbaka nu upp i ljuset igen. Men jag känner att resan gjorde mig gott och fick vissa perspektiv att komma upp som jag inte riktigt tagit på allvar tidigare. Vad vill jag egentligen göra med de år som är kvar?
Vet inte hur jag ska göra. Som vanligt så velar jag. Får tänka på det ett tag till.
jerryolsson.se 