Det jag tog med mig från lägenheten var mitt pass, inget annat. Nu efteråt kanske det var den förestående resan som i mitt undermedvetna agerade? För resa, det skulle jag oavsett vad som hände? Kanske tänkte jag så på något märkligt sätt.

Har kunnat sova hyfsat efter det som hände igår, varken bättre eller sämre. Vaknar flera gånger varje natt oavsett och måste gå på toaletten. Kanske har det också lite med åldern att göra?

Pratade med syrran igår på kvällen och jag tackar Gud för att hon var här hos mig precis när detta hände. Det kändes bra att ha henne när det var som mest ovisst om vad som skulle hända med branden. Hon stannade hela vägen fram tills vi fick gå hem igen.

Höll också regelbunden kontakt med mina döttrar under branden och det kändes också skönt. Svenska kyrkan ställde upp och vi fick sitta hos dem medan eftersläckningen och försäkran om att det inte spridits sig pågick. Där fanns psykologer och frivilliga om man behövde prata. Vilken insats.

Hade inte brandkåren varit så snabbt på plats som de var, så vet man inte hur detta hade kunnat sluta. De var sådana proffs när de släckte elden och förhindrade spridning. Min tacksamhet går inte att sätta ord på helt enkelt.

Det ”värsta” som hände var att en lägenhet är helt utbränd och att flera andra i längan är vattenskadade. Vindsutrymmena tror jag inte heller klarade sig, men vad jag förstår så har ingen i den längan fått komma hem. Men alla lever och ingen blev skadad och i det får man vara glad. Att det gick att hindra detta så tidigt som det gjorde.

Nu ska jag försöka ladda för resan tidigt i morgon bitti. Ska städa av lite, tömma sopor och sen packa. På kvällen kommer äldsta dottern och grabben hit och sen ska vi försöka sova lite innan vi tar oss till Arlanda. Tror inte jag kommer att skriva någonting mer här nu förrän efter resan.