Vi dör ensamma, vi föds ensamma. Vi är ensamma. Till tjuvens och sist. Tillfällig trygghet i jakten på sällskap utanför sig själv slutar alltid med ensamhet. Jakten på att inte vara ensam och i vilket sällskap som helst plågar många genom sina liv. Hellre med ”djävulen” än ensam.

En gång för länge sedan. Hur länge till ska jag se den fysiska platsen? Allting har ett slut, ingenting består i all evighet förutom de tjugoen gram som alltid finns där.

Lyckan ligger inte i antal kvadratmeter eller antal kristallkronor i taket.

Maja på ängen får tårarna att rinna på mig. När jag ser denna lilla fina själ på avstånd känner jag verklig kärlek till henne. Fina underbara katt.

Vart tar man vägen med allt? När går det över? Gör det någonsin det? Kan man trycka på en knapp, så är allt bra sen? Tro mig, de tryckningarna är gjorda så många gånger att fingrarna är blodiga. Med Maja på ängen spelar knapptryckningarna ingen roll längre. Då förstår jag…

Varför ska vissa människor tvingas igenom så mycket? Handlar det bara om karma eller finns det en orättvisa där allt liksom bara handlar om ett lotteri? Jag kan inte få in det i mina tankar, för då vore allt förlorat. Vad är då egentligen meningen med allt om saker och ting bara händer random?

Må Putin och hans generaler få smaka på all den smärta och död de just nu åsamkar så många i Ukraina. Deras tid kommer då de får stå till svars. Mitt förakt för dem är monumentalt just nu. Men deras öde är själv att gå igenom det de nu åsamkar så många människor.

Det man sänder ut, det får man alltid tillbaka. I någon form, någon gång.