Det är en mycket märklig ”resa” jag just nu är med om. Ett skede som inte är likt någonting annat jag varit med om. En djupare form av acceptans i att liksom stanna upp och inte rusa runt som en yr höna.

Det går inte att förklara med ord detta. Ena stunden i ett medvetande som pratar, gestikulerar och vill en massa och den andra då de gamla tankarna kommer tillbaka. De som ingenting vill.

Det händer saker och ändå känns det inte som det. Har läst tillbaka lite om vart jag var för 10 år sedan. En helt annan själ, ett helt annat sätt att tänka. Så känns det i alla fall idag när jag tittar tillbaka.

Vad jag har lärt mig?

Det går inte att styra saker och ting. Det handlar om acceptans och tålamod. Inte värdera saker och ting och speciellt inte negativt. Istället bara låta saker och ting vara, göra det bästa av situationen. Inte fördöma, inte ha förutfattade meningar om saker och ting bara för att.

Våra resor tar aldrig slut. Känner både en tröst men också en frustration över det. Men någon del i mig vet att ju mindre frustration jag känner, ju fortare förändras saker och ting till acceptans och vara glad för det som jag har.

Mina förehavanden med mitt ”högre jag” eller vad jag ska kalla det förstår jag mig inte på längre. Och jag låter det vara så. Kan inte ha logiska förklaringar på allt jag är med om. Just för att det inte finns några logiska förklaringar. Det är upplevelser som vill säga mig någonting. Ingen värdering, utan insikter om någonting som jag tidigare varit väldigt rädd och orolig inför. Medvetande som förändras på djupet.

Sitta i tystnad må låta tråkigt och att ingenting händer. Men oj vad det händer saker inom mig. Tända ett ljus och blunda en stund.

Vi finns och vi lever just här och nu, på jorden i denna sekund. Är inte det märkvärdigt och så jädra coolt. Vi känner, vi tänker och vi kan påverka vår egen situation i det vardagliga. Vilken gåva.