Nätterna är inte roliga numera. Vill inte sova, utan fasar för drömmarna innan. Innan jag gick och lade mig igår, bad jag uttryckligen om att få en lugn och behaglig natt, men icke.
Vaknade flera gånger och var övertygad om att jag skulle dö. Märkliga scener om att jag vet om det innan och är på väg, med kroppsliga symtom där vissa kroppsdelar kommer att lägga av.
Vågade knappt somna om när jag lugnat mig lite. Tillslut struntade jag i det och så kommer det igen. Flera gånger under natten. Vad betyder det egentligen? För jag dör ju inte och jag sitter ju här vid datorn och skriver dessa rader.
Försöker acceptera och slappna av i att en del av mig måste ”dö” och ”gå vidare”, men tydligen är det fortfarande för mycket intellekt och för lite i kroppen och själen min. Det är frustrerande när jag tydligen har ett så stort ”ego” som driver saker och ting utan att jag ens är medveten om det.
Men samtidigt vet jag ju att ”gårdagen” finns kvar i mig. Relationen till pappa och hur gick det egentligen till när mamma dog? Väntar själv på mina papper från socialförvaltningens och kanske kan ingenting förändras förrän jag har gått igenom även dem?
Läser just nu en bok av Björn Natthiko Lindeblad ”Jag kan ha fel” som är intressant på det sätt att se hans vandring i det liv han fick här på jorden. Han tog sitt eget liv den 17 januari, 60 år gammal, genom assisterat självmord. Han led av ALS som sakta men säkert bröt ner ens kropp. En tuff livsvandring.
I den boken skriver han bland annat:
”Buddhan betonar väldigt tydligt att relationen till ens föräldrar är speciell. Det är värdefullt att vara tacksam gentemot sina föräldrar. Oavsett hur bra eller dåliga de var i sitt föräldraruppdrag, så gjorde de säkert sitt bästa. Det är utgångspunkten”.
Han skriver också lite senare:
”En nivå av mänskligt medvetande är väldigt förtjust i att skylla allt på alla andra: ”Om mina föräldrar hade varit annorlunda,…”
Jag är inte där ännu och har långt kvar. Har så svårt att vara tacksam mot mina föräldrar på det sätt som jag tror han menar, även om jag vet att de gav mig livet. Livet som varit så brokigt och gett mig så mycket känslor åt alla håll. De gjorde säkert sitt bästa skriver han och om det har jag svårt att hålla med. Det är ju först de sista åren jag ens kunnat bli lite arg på mamma.
Pappa har jag inga problem med att hata och det är väl kanske mitt problem. Att jag känner sådant hat mot honom som gav mig livet. Nej, jag är inte där och kanske aldrig kommer dit. Vad innebär det? Jo, att jag måste ner igen och det ger mig ångest. För jag vet att man kan inte forcera fram känslor som inte finns där.
I andra meningen skriver han om detta att skylla på alla andra. Ja, den där ”lilla Jerry” han kan skylla på sina föräldrar anser jag fortfarande. Eller ska han som 6-åring ta på sig att han lekte med en annan kille i en lekstuga? Allt skit som det gav honom under så många år? Både från mamma och pappa…
Jag får inte ihop det här som ni förstår. Jag har inre strider och konflikter kring mina föräldrar och då främst min pappa. Vet inte hur jag ska kunna försonas med honom överhuvudtaget och till en viss nivå så vet jag att jag måste det för att själv ”komma vidare”. Men att försonas ”på riktigt” och med hjärtat, själen eller vad du vill… hur ska jag ens komma i närheten av det gällande en människa som har orsakat mig så mycket smärta?
Tacksamhet bara för att man har blivit född? Tyvärr, men jag är inte där och vet ärligt talat inte kom jag någonsin kommer dit som det känns idag.
jerryolsson.se 