Är det jag som ska vara den ”stora” här? I mitt sätt och hur jag agerar?

Vet hur lätt det är att säga till andra att förlåta och gå vidare. Sen sitter jag själv där med min ovilja att göra detsamma.

Får inte riktigt ihop detta med att acceptera och förlåta faktiskt. Man kan acceptera att saker och ting hände, men man kan inte förlåta. Att acceptera oavsett är ju också svårt tycker jag. Jag kan konstatera att vissa saker har hänt men kan varken förlåta dem och inte ens acceptera att de hänt. Visst, jag kan gå vidare och släppa vissa saker, inga problem egentligen. Men ligger de ändå kvar där och ”gror” i det inre, då kommer man ju inte vidare…

Man kan lägga saker och ting bakom sig, men kommer man vidare utan att förlåta? Ett förlåtande är inget som kan tvingas fram. Det är tid som behövs för att faktiskt känna alla de känslor som finns inom en, att tänka alla tankar och analysera dem, innan de kan släppas vidare. För mig är detta långdraget gällande vissa händelser i mitt liv. De bleknar och kanske går det tillslut.

Vet att det kan vara tungt att inte kunna förlåta. Man bär på negativa tankar och känslor och det påverkar en själv på ett sätt som inte är bra i längden. Eller så påminns man hela tiden i sitt liv om vissa saker som inte är bearbetade.

Så länge man känner negativa känslor till personen/händelsen är man fortsatt energimässigt sammankopplade, och de negativa känslorna fungerar som en magnet som gör att attraktionslagen levererar mer av samma sort. Så vet jag ju att det fungerar och i längden måste jag gå vidare. Men som sagt, det är svårt och kan ta lång tid. Tror att jag är i en tänkande fas och försöker acceptera.

Man förlåter ju för sin egen skull, inte för den som gjort en illa. Vet ju det.

Rent praktiskt förlåter man genom att byta ut sina gamla tankar mot nya. Istället för att tänka att personen gjorde det avsiktligt, för att skada, för att personen tycker illa om en själv, osv så tänker man istället att personen agerade utifrån den information den hade, att den inte förstod bättre, att det var missriktad välmening, att den inte förmådde mer just då eller att det inte handlade om en själv utan om något helt annat och att man bara råkade hamna i kläm. – Charlotta Rexmark på Överlevnadsguiden

Visst låter det klokt?