Tre centimeter på en vecka. Det känns bra att midjeomfånget minskar och det taggar mig än mer faktiskt. Knuffen jag fick av syrran förra lördagen var bra för mig, helt klart.

Colton Underwood heter en kille som är med i en serie på Netflix. Han har varit högpresterande i hela sitt liv och dessutom försökt att fly från sitt sanna jag.

Coming Out Colton heter serien där man får följa när han kommer ut som bög inför sin familj och sina vänner. Det lite typiska är att alla accepterar honom förutom kyrkan! Kyrkan som man tror ska vara de första att inte döma någon är de enda i serien som kallar honom för syndare och inte kan acceptera hans livsval.

I Sverige har vi en i jämförelse ganska liberal kyrka. Visst, det finns frikyrkor som uttrycker de åsikter och har den ”tro” som Coltons församling har, men i den kyrka jag tillhör Svenska kyrkan har de kommit ganska långt i synen på homosexuella.

För mig är det viktigt att Svenska kyrkan är starka och har kvar sina medlemmar, mycket med tanke på hur vi får alltmer muslimer i vårt land där synen på sådana som mig är hemsk. I deras hemländer finns inget människovärde alls för sådana som mig och Colton Underwood. Kall fakta och inget fördomsfullt anser jag. Att var gay i ett muslimskt land är idag ett helvete. Det måste man kunna säga utan att bli ansedd som rasist.

Jag tittade på fyra avsnitt på raken och i ett så grät jag. Det var när han på en fisketur med sin pappa berättade om sin sexuella läggning. Pappans reaktion var så fin och jag kunde inte låta bli att tänka på hur min pappa behandlat mig genom åren. Tårarna rann och vad jag önskat att jag hade haft en pappa där jag kunnat berätta om vem jag var. Har saknat en fadersfigur i hela mitt liv.

Vet att det inte går att se tillbaka och tro att saker och ting kan förändras nu när han är död. Minns en gång under senare år när han rakt ut frågade mig om jag var bög. Det kanske var fem år innan han dog och jag kunde efter mycket om och men svara att så var fallet.

Hans tystnad och saknad av ord sattes sig fast jag var vuxen och jag borde ha förstått hur han skulle reagera. Men det är ju så, precis som i serien med Colton Underwood, så betyder pappa en del och man suktar så efter bekräfelse och att man duger som den man är. Men det fick jag aldrig av min pappa.

Visst, jag har aldrig haft en fadersfigur, men jag har saknat det. Det var så fint att se Coltons relation med sin pappa. Jag kan drömma mig bort och önska en massa saker, men faktum kvarstår att det fanns ingen där för mig när jag växte upp. Jag var så sluten och stängd och var livrädd att någon skulle förstå att jag gillade killar. Ljög så hårt för mig själv under så många år.

Jag visste redan när jag var sex år att jag var annorlunda. Men efter händelsen i Bergvik så begravde jag den sanna Jerry och verkligen hatade de tankarna på killar som jag hade under så många år. Ville till vilket pris som helst vara hetero och ville så få det att fungera med en familj.

Det gav mig tre fina barn och för det är jag evigt tacksam. Men tankarna fanns alltid där på ett annat liv, det måste jag erkänna för mig själv. Men jag var så låst och rädd för den jag verkligen var att jag bara fortsätta att spela spelet. I det här finns också mycket sorg och hur jag själv inte kunde behålla den familj jag hade.

Nu är jag i medelåldern och har sakta men säkert återtagit den jag är, men fortfarande har jag dagar då jag har svårt att se mig i spegeln och verkligen erkänna för mig själv den jag verkligen är.

Kan sörja över att jag inte vågat vara mig själv, att jag inte kunnat vara mig själv. Ibland känns det som om jag fått för mycket på ”mitt spett” i det här livet. Blir ledsen när jag ser tillbaka på den där lilla Jerry och hur han var någon annan så länge i sitt liv.

Colton Underwood blåste liv i dessa tankar och att det handlar om min syn på mig själv idag vet jag. Kan jag inte acceptera mig själv fullt ut, så spelar det liksom ingen roll vad som händer utanför mig själv. Men 25 år i förnekelse även här kanske också tar lika lång tid för att äntligen bli fri?