När grabben flyttar in till modern i stan efter att ha bott hos mig ett tag så försvinner viss del av min livsmotivation. Ja, så är det fortfarande men jag försöker verkligen att ändå drivas vidare för att jag själv vill vara kvar här.

Det är tufft vissa dagar. Faktiskt tuffare på helgen när jag inte har jobbet att grotta ner mig i. Har liksom inget eget driv att ta vara på NUET. Detta NU som jag har pratat om så mycket tidigare här på bloggen.

Livet är ju här och nu. Det pågår idag. Vardag och varje dag bara försvinner. Vad väntar jag egentligen på? Att någon ska ringa på dörren och ”rädda mig”? Jag vet faktiskt inte och dagarna bara går vidare. Kraften att köra på hittar jag i vilan, att våga stanna upp och gå inåt. Lyssna på mig själv. Jag vet ju det, men ändå så undviker jag detta.

Istället ligger jag och tänker på att fixa cykeln och åka till Fullerö hage och ta nya bilder. Tänker på att rensa ur och åka till återvinningscentralen. Allt för att slippa fortsätta min inre resa. Jag har i alla fall en ny tid hos M i Gävle för en ny rosenbehandling. Men det är först i slutet på juli då vaccineringen slagit igenom helt.

Det är många dagar kvar till Gävle och jag liksom gör ingenting av dem. Så känns det i alla fall. Vaknar, gör mig i ordning, sätter mig vid datorn, går ut en sväng och sen försöker skrapa ihop något att äta. Alltid ensam. Men ändå inte.

En natt fick jag ”besök” av en varm energi när jag var väldigt ledsen. Påhitt eller inte av någonting som ville mig väl spelar liksom ingen roll. För mig var det verkligt och då funkar det ju. Det kändes som om någonting varmt låg nära och bara ville visa att jag inte var ensam. Så starkt, tårarna rann och en sådan tacksamhet fyllde mig.

Ibland känns det som om jag vill vidare. Till det ”riktiga och viktiga” och inte vara kvar här. Men då slår rädslan till samtidigt över att missa en massa och inte ha kontroll över saker och ting. Men något inom mig vet att så inte är fallet, men ändå håller jag på med detta spel gentemot mig själv. Ni hör ju…

Såg en snutt om Skottland igår och vad jag längtade dit. Speciellt till ett slott nedanför Aberdeen. Fick sådana känslor för det slottet och ville bara dit. Googlade upp slottet som heter Dunnottar Castle. Vem vet, kanske finns det något där eller så är det min fantasi som rusar igen.

Mitt eget mantra genom åren försöker jag köra på nu. Här och nu. Acceptera. Så lätt att säga till andra, men så svårt att leva efter själv i djupet.