Ibland känns det som om jag vill ta in hela världen. Öppna upp mitt medvetande och bara acceptera. Ibland får jag sådan oro och ångest av just detta.

Varför?

Igor kan verkligen slappna av alltmer. En ynnest att få leva bredvid honom. Fina Igor som jag är så glad att jag kunde ge ett lugnt och harmoniskt hem.

Djuren bara är. De tänker inte längre än det som sker i stunden. Vilka föredömen. Vi människor kan tänka så mycket och vidga vårt medvetande till sådant som man inget begriper av och ändå så går det.

Det intensiva gröna. Så vackert i denna blomma som jag bara köpte just för färgen.

Vet att jag inte klarar detta ensam. Vet att jag måste ”kapitulera” och acceptera en massa. En del av mig vet. Vet att jag måste ”släppa taget” med medvetandet och bara låta mig åka med utan att försöka kontrollera vägen.

Men jag vet inte riktigt varför det är så obehagligt för mig. Kanske är det livets så kallade trygghet, den ”bubbla” jag haft för att ens överleva som det nu skakas på och som jag vet måste bort. Varför är det så farligt när det väntar någonting helt annat som för mig är bättre? En känsla av sorg och förlust vilar i mig utan adressat.

Vet att detta är vägen. Vidgat medvetande och kunna ”ta in” än mer av det som finns och jag är där och nosar. Jag känner ju det. Men varför blir jag så ledsen av vägen framåt? Det är i detta jag måste ta hjälp och som jag nu måste fortsätta min terapi i Gävle med M. Rosenterapin öppnade upp saker som var helt otroliga samtidigt som rädslan och sorgen fanns där. Rädd för de känslorna ”på riktigt” så att säga. Fast det positiva av frihet och att kunna släppa taget vet jag är så mycket större och gör mig till en helare människa.

Men ändå…