Vaknar tidigt och kan inte slappna av. Tandvärken från helvetet besöker mig. Vet någonstans att jag, trots min skräck i dessa coronatider, måste ta mig till tandläkaren. Hur länge kan och ska man leva på värktabletter?

Påskafton 2021 innebär kamp. Vad vore livet utan min son? För honom håller jag upp och försöker mig ändå på en påskmiddag. En väldigt basal sådan, men ändå med prinskorvar, köttbullar, potatis en färdigköpt Janssons frestelse och ägghalvor med majonnäs och gotta.

Ingenting förändras och ändå förändras allt. Den här paradoxen är ledmotivet i mitt liv här på jorden som den jag är idag. Drömmarna om nätterna är allt mer intensiva och jag leds och förs tillsammans med andra existenser framåt, även om det i de fragmentariska minnena jag får behålla när jag vaknar, känns som någonting helt annat.

Att bära mig själv och tycka att värdet ligger inom mig är fortfarande kamper som jag ofta inte ser någon mening med fast en del av mig vet att det är precis det allt handlar om. Paradoxen som alltid finns där.

Det går inte att ge upp. För då kommer det senare. Det går inte att fly. Visst, en liten stund, men det kommer alltid tillbaka det som en måste igenom. För på ett plan är vi så medvetna om allt detta och når man bara en uns av den vetskapen så går det i alla fall lite lättare.