Vissa dagar är tyngre än andra. I dessa tider får jag mer tid att grubbla och gå inåt. Det är både på gott och ont. När acceptansen både mot mig själv och den situation vi alla hamnat i fungerar så klarar jag en dag till. När den sviktar funkar inte mycket och jag fastnar i sorgliga tankar kring den jag är och där jag hamnat i mitt liv.

Det är mycket som varit gott emot mig i mitt liv. Barnen, exet och mina katter står främst med några pärlor till vänner inte långt borta. En del har kommit och gått, men det är precis så livet ska vara. Ingenting varar för evigt, inte ens familjebanden åtminstone inte i den konstellation vi idag känner till.

Det jag kan fastna i är förmågan att älska. Både mig själv och andra. Relationer och varför jag inte klarar av att vara i sådana utan drar mig undan istället. Utan alkoholen vågar jag ingenting och den aspekten var nog det mest positiva med den drogen, även om den satte mig i märkliga situationer ibland. Men jag träffade åtminstone människor ibland och gjorde mina försök i relationer, även om det ibland gick så fel att jag inte ville mer alls.

Det är ganska sorgligt egentligen att det har blivit på det här sätter för mig. Det plågar mig ibland att jag inte har förmågan att ta kontakt med andra människor. Empatin och sympatin har jag och då främst för djuren. De små som inte klarar sig utan beskyddare.

Vissa dagar förstår jag ingenting av vad som händer och att jag är där jag är idag. Det smärtar mig. Försöker att vara social och inte vara rädd. Tycker det är så svårt att ”visa upp” sig oavsett vad det handlar om. Har svårt att ta mig själv på allvar och att jag är värd någonting. Det sitter så djupt i mig.

Älska och att bli älskad. Känner mig inte älskad och kanske är det ett skydd för att slippa älska någon annan. För jag vet inte hur man gör för att älska överhuvudtaget. Någonting togs ifrån mig i tidig ålder. Så måste det ju vara.

Samtidigt känner jag så mycket ibland. Vad är då det?