Idag är det 40 år sedan som min mamma dog. Har upprepade gånger skrivit om henne på denna dag. Min mamma, hon som födde mig till det här livet. Hon som tog hand om mig med så mycket kärlek de första åren, hon lämnade mig när jag var 15 år.

Idag har det gått 40 år. Det känns väldigt långt borta men ändå inte. Det är som om det är fastfryst i mig det som hände i och med hennes död. Det jag har försökt att förändra under alla år, det är mitt förhållningssätt till hennes död, så att jag liksom orkar leva vidare.

Tyvärr kan jag inte gå till hennes grav idag. Vill inte åka buss och cykla är inte aktuellt. Får minnas henne hemifrån och försöka vara kvar i tankarna som jag så många år har flytt ifrån.

Varför lämnade hon mig och min syster? Varför orkade hon inte? Varför valde hon tabletter och droger före oss? Vad gjorde att hon inte orkade själv efter det att hon skilt sig från pappa?

Det är lätt att slå på sig själv även om jag själv var ett barn vid den tiden och så omogen i mitt sätt emot henne. Förstod inte bättre och idag försöker jag att inte lägga skuld på mig själv. Hon är ofta i mina tankar och numera handlar det om att kunna leva med dessa tankar utan att det påverkar mitt liv alltför mycket. Acceptera och liksom inte låta det påverka mig alltför mycket.

Den sista bilden på min mamma, i december 1980.

Vet inte riktigt om hon är med mig idag på det sätt som hon var i början. Får för mig att hon ägnar sig åt andra saker numera och liksom har gått vidare i sin personliga utveckling som själ. Hon kom ju ”tillbaka” sommaren 1981 och kramade om både mig och min syster. Som om hon ville visa att hon fortfarande fanns omkring oss och ville säga ”förlåt” eller vad det nu var.

Min mamma dog för 40 år sedan och idag försöker jag minnas det som hon gav mig de första åren i mitt liv. Är idag övertygad om att hennes kärlek de första åren gör att jag fortfarande vid min ålder finns kvar på jorden. Så hon gav mig livet och gör så fortfarande, men fysiskt så lämnade hon mig redan vid 15 års ålder.

Vet inte hur fortsättningen kommer att bli. I det måste jag släppa mina försök till att kontrollera framtiden. Det klart att mamma står mig närmast och har så alltid gjort. Både bland levande och döda. Det enda jag tror mig veta idag är att om ytterligare 40 år så är vi tillsammans igen.

Den 3 januari har alltid varit en tung dag för mig. En dag som jag bara vill ska passera eftersom den ger mig mörka och tunga tankar. En mamma ska inte medvetet ta sitt liv och lämna sina barn. Det är så fel på så många plan. Att då inte kunna ”nå henne” och få henne att förstå att hon har ett ansvar för sina barn, det är något som jag lagt på mig själv många gånger. Vad var liksom fel på mig som gjorde att hon valde att lämna mig? Jag vet att det finns andra svar på detta och att jag inte ska ta på mig även detta, men det är lätt att göra det.

För frågan hänger i luften att valet att ta sitt liv var starkare än att vara kvar med sina barn. Oavsett droger och hur förvridet tankarna hos mamma än var, så finns de frågorna kvar inom mig och kommer så att vara tills vi ses igen.