Igår kom min syster och hälsade på mig. Det kändes bra och vi tog en promenad i mörkret genom förorten. En dag läggs till en annan. Ibland går det bra, men djupen tar allt hårdare i mig.

Ibland känns det som om jag inte orkar mer. Att bli bästis med sig själv är ingenting som jag kan och som det är nu umgås jag nästan bara med mig själv 24/7. Finns ingenting att se framemot och för julen fasar jag mer än någonsin.

Det troliga är att vi kommer att få jobba hemifrån hela våren också. Alla möten som bokats i vår är digitala och i en skrivelse nämns sista maj som ett datum som nu gäller med distansarbete. Jag vet faktiskt inte om jag kommer att greja detta. Det känns ibland så svart och så outhärdligt.

Varje dag likadan. Samma sak och allt flyter bara ihop. Glädjen är borta och jag börjar bli rädd för mina egna känslor. Kraften finns inte heller där att förändra. Det är en mycket tuff tid. Inte bara för mig, utan för många människor runtom i vår värld.

Det är svårt att hitta ljuset nu och försöka. Vill ju inte heller hela tiden vara den där som drar ner. Då är jag hellre tyst och det är ju egentligen inte bra. Jag vet ju det, men jag kan inte och vill inte hela tiden berätta hur jag mår när det är som det är nu.

Medvetandet går inåt. Overklighetskänslorna blir allt starkare. När når man breakingpoint, när man så att säga tappar kontrollen över detta?