Det känns som om jag håller på att tackla av. Likgiltigheten har ett fast grepp om hela mig. Inte så att jag bara sitter och stirrar, men stunderna av ointresse för livet och det som pågår blir allt större,

Jobbar ju hemifrån nu på heltid sedan i början på oktober. Sköter det hyfsat med rutiner om att sitta vid datorn de tider som jag ska. Men glädjen och nyfikenheten är borta allt längre stunder. Det liksom kvittar. Gör det jag ska, men inte mer. Dagarna går i varandra och tiden bara försvinner.

Mår inte bra av att leva på det här sättet. Får tvinga mig ut nu. Tvinga mig på promenader och det är ytterligare ett tecken på att någonting inte stämmer i mitt inre. Tackla av, inte bry sig om vad som egentligen händer. Känner mig så ensam i allt detta, trots att jag har syster och en dotter som ringer mig ofta. Det är tur att jag har dem två.

Men jag saknar närhet och någon att krama om. Inte bara coronasäkert, utan på riktigt. Den saknaden fanns även innan detta med pandemin, men har nu blivit så förstärkt när jag inte vågar gå någonstans och inte ens vågar söka kontakt med någon.

Är mer rädd för corona nu än tidigare. Tycker det känns som om det är mer utbrett och har man otur så slår det hårt emot en. Det är skrämmande hur fort det har gått i Sverige med antal smittade och antal döda de sista veckorna. Läser om människor som dött hastigt och som varit unga och inte tillhört någon riskgripp. Sen när man ser hur vissa fortfarande totalt skiter i viruset, då blir jag både uppgiven och förbannad. Hur fan tänker de?

Att vara helt ensam i allt detta samt det som jag hade inom mig innan, det börjar bli för mycket för mig. Börjar tackla av den känslan skrämmer mig de få gånger livskraften finns där. Det är liksom som om ingenting betyder någonting längre nu när barnen är utflugna och mina älskade katter dött. Känner mig otacksam och eländig för jag har ju barnen kvar, men på ett annat sätt, och två nya fina katter som jag bryr mig om.

Men det är ändå på ett annat sätt än tidigare och jag har svårt att leva i denna nya verklighet. Får hoppas att tiden gör sitt till och att det förändras även om pandemin håller oss i ett hårt grepp även under 2021. Frågan är vad som ska händ om jag inte aktivt gör något och i det finns ingen kraft längre…