Är det försent att förändras?

”För att en förändring ska vara bestående måste den gå djupare än till våra avsikter. Den måste beröra våra värderingar. Om inte värderingarna ändras, ändras inte heller våra val. Och om inte våra val ändras, ändras inte våra liv”.

En förändring kräver medvetenhet. Att man är medveten om sina känlsor, oavsett vilken styrka, kulör och inriktning de har. Känslorna ska man ta på allvar, men ibland ska man kanske bara tänka dem och inte leva ut dem.

Att bli medveten om sina känslor oavsett vad det säger än och inte tro att man är sina känslor försöker jag tänka på. Jag är inte det jag känner alla gånger. Jag duger och jag är ok, trots att jag mår dåligt. Jag är inte min känsla.

”Våra handlingar styrs av rädsla och inte kärlek. Som en följd av denna kärlekslöshet förlorar vi vår autenticitet, vårt inre, vårt sanna jag. Vi överger det vi känner i vårt inre, vårt sanna jag. Vi överger det vi känner i vårt inre och söker på detta sätt andras godkännande. Vi blir styrda utifrån i stället för inifrån. Vi söker andras godkännande i stället för vårt eget. Vi söker kärleken utanför oss i stället för att se att den finns inom oss. Vi söker Gud utanför oss, i stället för att bejaka honom inom oss”.

Att hitta saker och ting utanför mig själv istället för inom mig har jag ”tragglat” med under stora delar av mitt liv. Detta att hela tiden duga inför andra och söka någon form av bekräftelse, som om jag inte är kapabel att ta ansvar för mig själv. Hela tiden utanför mig själv då verktygen saknades under många år. Duger jag, är jag en bluff och vad tycker de egentligen om mig? Hela tiden dessa tankar som så länge förlamade mig.

Mamma och pappa gav mig den start de gjorde i livet, men att hela tiden hänga kvar vid dem och deras roll och inte se inåt har helt klart fördröjt mitt ”tillfrisknande” och förmågan att frigöra mig från dem. Att inte ta eget ansvar för mina handlingar utan lägga dem på andra, i mitt fall mina föräldrar, gjorde jag för att jag inte visste bättre. Jag var inte mogen att se längre än så helt enkelt. Klarade inte av att ta eget ansvar eftersom jag inte såg min roll i mitt eget liv. Att hänga av sig offerkoftan för alltid kanske blir svårt, men att få den att krympa och kanske bara bli en strumpa, där på kroken, det kanske jag orkar innan kistlocket slår igen.

Mina handlingar är resultatet av den jag är idag och då spelar det ingen roll varför och utifrån vilka förutsättningar jag valt de handlingarna där jag befinner mig nu. Gjort är gjort så att säga. Den dagen man blir medveten om detta, först då kan man förändras.

Idag är jag medveten om detta, vilket jag inte varit så länge och kanske är det bara ”livet” och dess gilla gång och det man är med om som kan förändra detta i djupet? Man kan med läpparna och intellektet kanske förstå detta och kanske till och med säga det till andra, men när det handlar om en själv blir det ofta tuffare. Det är lättare att ”undervisa” andra än att leva efter det man säger i sitt egna liv. Så har det varit för mig i många år att jag tror mig ha vetat ”svaren” gällande många saker, men inte kunna integrera det i mig själv.

Genom att möta sin ”svaghet” blir man stark. Kan låta paradoxalt men det är min uppfattning utifrån egna erfarenheter. Vad är egentligen ”svaghet” hos en människa? Att visa känslor, kunna gråta och inte backa från det som gör ont? Är det ”svaghet”?

Det är först när man på riktigt utan intellektet kan möta detta som man blir starkare som människa och jag tror att det är väldigt svårt att klara allt detta på egen hand. Ensam är inte stark om man verkligen vill försöka förstå sig själv och varför man mår som man gör.

”I sitt inre är människan öppen mot evigheten. Djupt nere i oss finns ett fönster, en öppning genom vilken vi hela tiden andas in det eviga.”

Visst låter det vackert?

Vår sanna och äkta identitet kan inte fångas med prestationer och materiella ting. Vi är på en resa som aldrig tar slut. I vårt inre.

Vi hänger alla ihop med varandra. Kan man se detta blir livet mer positivt och kärlek kommer alltmer i vår närhet. Vi påverkar oss själva och andra mer än vi anar. Våra handlingar ger följdeffekter och vi är ingen egen oas som helt kan klara oss själva.

Kärnan och målet är kärlek. Kärlek är Gud eller vad vi vill kalla det. Varat, Kraften, Alltet eller vad du vill. Orden är olika men kärleken detsamma i tolkningarna på vår jord. Ibland kan vi inte se detta, men håll ut, kämpa vidare och bli det bästa exemplaret av dig själv. Strävar man mot medvetenhet i sina handlingar utifrån att bemöta människor såsom man själv vill bi bemött ger det positiva resultat tillslut. Den dagen kommer, håll ut och kämpa.

Ljuset är alltid starkare än mörkret. I mörkret famlar vi. Lite ljus kan räcka en bra bit för att hitta in på den väg som får oss att skifta mot ett positivare och bättre liv.

Den kursiva texten i bloggposten är utdrag från boken ”Är det försent att förändras?” (2006) skriven av Tommy Hellsten.