De som jobbar med kroppsterapi, likt de som använder sig av rosenmetoden hävdar att de kan förändra kroppens sätt att reagera, trots att intellektet inte ”hänger med” på ett medvetet plan, däremot på ett annat som jag fortfarande inte riktigt förstår. Och kanske är det lika bra, för det verkar ju funka, åtminstone på mig och kanske just därför. Att jag inte kan ha kontrollen över det som sker med mig som tidigare.

Solveig Bøhle skriver i sin bok ”Kroppen minns det du vill glömma” (1994) om just detta att med beröring hjälpa kroppen att komma tillbaka till det tillstånd som kroppen befann sig i innan det uppstod ett försvar i form av spänningar och fysisk eller psykisk smärta.

Kan man nå ”djupt nog” i varför och hur det mönster som gör en illa uppstod och så att säga reaktivera energin eller känslorna som formade mönstret så förändras inte bara känslan i kroppen utan även i medvetandet.

Nu har jag som sagt personligen ”lagt mig på bänken” några gånger och hävdar med bestämdhet att någonting förändras i kroppen och ens medvetande. Någonting ”lossnar” i en och kommer upp och ibland är det härligt men ibland även jobbigt. Detta är en process som fortsätter även efter en behandling. Kroppen eller vad det är bestämmer när nästa bit kan lossna och ”gås igenom” med känslorna och medvetandet och att i den processen bara ”släppa taget” är en tuff match för mig.

Minnen frigörs och bearbetas efter att under åratal varit låsta av rädsla och någon konstig känsla av att det är bra som det är i mitt fall. En falsk trygghet över att jag vet vad jag har, även om det inte gör mig gott. Har skrivit om det tidigare flera gånger.

Förbindelsen mellan kropp och medvetande är en förutsättning för att någonting ska hända och de allra flesta som genomgår en eller flera rosenbehandlingar förändras på olika sätt. Om inte medvetandet kommer i kontakt med känslorna fortsätter man omedvetet att reagera på det gamla sättet och hos många skapar det frustration. Frustration har jag upplevt en del sista tiden och enligt Bøhle beror det alltså på att jag inte vet hur jag ska reagera och blir då frustrerad och jag reagerar som tidigare. En krock alltså mellan det nya och det gamla sättet att uppleva det man känner.

Det här med att gråta till exempel har varit väldigt svårt för mig och är det fortfarande ibland och då speciellt om jag inte är ensam. Många har detta problem och man sväljer så fort gråten vill komma fram. Man biter ihop och många blir uppfostrade med det sättet och tillslut blir det en reaktion som är naturlig så fort gråten är nära.

Författaren tycker det är ett bra exempel på hur försvaret byggs upp och hur det kan förändras om man jobbar med halsmuskulaturen och dess spänningar. Kroppen är programmerad hos vissa att inte gråta oavsett vad som händer. Vi har programmerat det så grundligt att vi inte själva begriper att vi följer ett program, ett mönster. Då behövs en tränad terapeut för att kunna se vart vi ”gömt” gråten.

För mig har det vid ett par tillfällen under en behandling varit så att tårarna har kommit och jag var då knappt medveten om det. Det var som om terapeuten tryckte på något ställe som aktiverade detta. Kan låta konstigt och märkligt, men så upplevde jag det i alla fall.

Ren och skär överlevnad som idag påverkar alltmer negativt om ingenting görs. Programmerad för ens bästa på något konstigt vis, av barndomens minnen, för att ens orka vidare så fastnade minnena och att försöka reaktivera och förändra påverkar på många plan. ibland kommer tanken om det ens är ”värt det” men då får lejonet i mig ton och protesterar högljutt. ”Du har fanimej inget alternativ längre” och vill du vara med några år till måste verklig förändring i både kropp och knopp till. På riktigt och utan de gamla sätten att lura mig själv med kontroll och ljuga om att saker och ting händer. Samtidigt har det väl handlat om överlevnad även i de ageranden?

När man opererar sådant man kan se och rensa ur såsom ett förkalkat kärl i kroppen mår man bättre. Rosenmetoden ”opererar” och får cellminnen att lossna och gamla minnen som gjort en illa att förändras till acceptans och i bästa fall att tanken på dem efteråt inte ger en ångest eller oro.

Mina mångåriga ord i denna blogg visar om inte annat hur jag gång efter annan trott mig ha hittat ”rätt” och är på ”rätt väg”… ibland vill jag bara radera allt för jag ser idag kampen på ett annat sätt och då ville jag så gärna att det skulle vara sant och att jag inte behövde gå djupare så att säga in i vissa saker. Men samtidigt är det ett vittnesmål att låta allt ligga kvar för att se min vandring under alla dessa år.

Allt är ju en process, livet är en process så kanske är det i sin ordning att min process sett ut och ser ut på det sättet. Tron är ju det sista som överger en, eller hur var det nu?