Min sista semestervecka har snart tagit slut. En väldigt ojämn vecka i känslorna. På ett sätt lite andra känslor som ”tar mer” men ockå ”ger mer” tillbaka.
En pensionerad arbetskamrat kom och hälsade på i mitten på veckan. Hon gick i pension för ett par år sedan men vi fortsätter att hålla kontakten då och då. När vi träffas pratar vi mycket jobb samt katter. Det är alltid trevligt att träffa G.
Träffade syrran vid gamla kyrkogården för att kolla in den nya gravplatsen som jag nu blivit gravrättsinnehavare för. Vill inte att den ska försvinna och sägas upp, därav mitt engagemang i graven.
Tankarna att dra igång lite släktforskning via någon digital tjänst har börjat att gro i mig. Detta främst beroende på att det i denna grav finns människor gravsatta som jag inte riktigt vet vilka det är. Det jag vet är att min mormor och hennes syster Sonja ligger i graven. Deras mamma och pappa Judith och Karl Bernhard likaså, men sen finns det två personer som heter Johanna Margareta och Axel som jag inte riktigt kan placera. De gravsattes så tidigt som 1944 och 1937. Så nyfiken blir jag och ska jag gissa tror jag att det är min gammelmormors mamma och pappa, men jag är inte alls säker.
Vi satte oss ner, jag och syrran och hade ett riktigt fint samtal om varat och varför. Det känns bra att vi har kommit dithän att vi kan prata om det mesta numera, även det som är tungt och skaver.
Tog bussen till Östhammar för att hälsa på en annan arbetskamrat. Var nyfiken på hur E bodde och sen har jag faktiskt aldrig varit i Östhammar tidigare så det var roligt att se orten. E tog mig på en rundvandring i de centrala delarna. Regnet höll sig borta.
Eva lärde jag känna för ett par år sedan genom jobbet och vi ”klickade” direkt. Oerhört vis och spännande själ att diskutera saker och ting med. Hon får mig att ”öppna upp” utan att det känns konstigt och att ha en sådan vän i dessa tider är oerhört värdefullt för mig.
Yngsta sonen kom till mig igår. Vi pratade en hel del och att ha honom i huset hela helgen känns gott. Det blir verkligen skillnad än att vara helt själv. Vi tog idag en långpromenad i regnet och pratade om både det ena och det andra. Så roligt att träffa honom igen.
Känslomässigt en berg- och dalbana denna vecka. Varit väldigt ledsen samtidigt som jag fick styrka och kraft i detta efteråt när jag vågade stanna kvar i detta utan att fly. Vi är så mycket större än den kropp vi vandrar i och när man får en glimt av detta rubbas väldigt mycket med känslor åt alla håll. Motsvarigheten till rädsla är kärlek och att känna detta skapar mycket känslor inom mig. När det liksom är på ”riktigt” eller hur jag ska säga. Tror faktiskt det är rosenmetoden som gör skillnaden.
jerryolsson.se 