Fantastiska dagar men ändå svårt att ”bara vara”

Både pion och Igor är på gång.

Fantastiska dagar rent vädermässigt och enligt väderappen ska det fortsätta hela veckan ut med temperaturer upp till 31 grader. Högsommarvärme under en av mina få semesterveckor mitt i sommaren. Tala om att ha flax med bra väder!

Igor blev på bara några dagar en utekatt. Han sköter sig exemplarisk och är nu ute nästan hela dagarna. På kvällen kommer han in och sover, viket Maja inte gör under sommarperioden. Ibland leker de ute och jagar varandra. Tycker också att när de är inne samtidigt går det allt bättre nu när Igor själv är ute så mycket. Visst, han försöker ibland att dominera och bestämma över Maja, men nu är ytorna de träffas på så mycket större så att det blir aldrig det där jobbiga för henne.

Igor är i grunden en väldigt snäll katt. Han tyr sig till mig en del när han är inne och så fort jag byter rum, då kommer han efter. Han är tålmodig och jamar inte på morgonen att han vill gå ut. Han väntar tills jag vaknar. Igor drar heller inte iväg på längre äventyr (hittills i alla fall) utan håller sig kring den lilla skogen med omnejd. Maja har inte dragit med honom, vad jag vet, på någon längre strapats.

Har alltså semester nu, min andra vecka, och jag försöker verkligen att slappna av, men det är svårt. Tycker det är svårare än tidigare och kanske är det läget i världen och corona som sätter sina spår i mig? Kanske handlar det också om en oro inför kommande flytt för lilltjejen och allt vad det kommer att innebära. Jag vet inte riktigt vad det står för och försöker heller inte att gräva så djupt i det när ångesten kommer.

Dagarna har blivit 88 sen jag senast var på jobbet och sen min ”karantän” inleddes. Visst, den är frivillig eftersom vi får jobba på plats, men sanningen och säga är jag mer orolig idag än när allt inleddes den 25 mars. Tycker människor är så nonchalanta och det visar sig i små utbrott både här och där i Sverige. Kanske är det från detta som den största oron kommer. Att en dag försöka återgå til någonting som är det så kallat normala, även om jag undrar om det någonsin helt kan bli som förr igen. Tvivlar på detta och tror att vi får dras med denna smittspridning till den dag det finns ett vaccin.

Nu ska jag försöka att ”bara vara”. Låter väl inte så svårt, men oj vad det vissa dagar stressar mig att liksom inte ha någonting alls planerat. Kan ju låta konstigt, men så fungerar jag. Sen när jag verkligen har något planerat, då nojar jag över det… aldrig riktigt bra som ni hör…