Midsommarhelgen 2020

Midsommaraftonens avslut tycktes dramatisk men idag var allt åter till det ”normala” igen. För egen del var det så lugnt och delvis har jag bäddat för det själv, men så är det och så får det vara i mitt liv eftersom jag blir alltmer asocial. Förutom en fin lunch var det nada på hela helgen.

Säga en sak, känna en annan. Var tvungen att ta mig ut idag på förmiddagen. Gick och tänkte en massa tankar, mest jobbiga faktiskt. Har tappat gnistan på något vis. Känner leda och har noll ork. Rädd för framtiden.

Så någonstans förstår jag destruktiviteten, men på ett annat sätt än den som visades sent igår kväll. Har släppt efter så mycket nu att jag liksom struntar i det mesta när jag är ensam. Acceptans till att bara vara låter väldigt fint och vackert men för mig slutar det med negativ passivitet och likgiltighet.

Den där lunchen igår handlade om lilltjejen och hennes kille som jag träffade för första gången. Midsommarlunch med sill, potatis och lite annat gotta. De ska snart flytta ihop så det var på tiden att jag fick träffa grabben och han kändes grundad med båda fötterna på jorden.

Alla barnen har efter detta boenden på annat håll och jag kan liksom ”släppa taget”. Yngsta sonen blir myndig snart och har ett rum i stan hos sin mor. Han har dock under hela pandemin bott hos mig så det har känts bra. Barnen är vuxna nu och saker och ting förändras. Också någonting att bearbeta hos mig att inte behövas på samma sätt som tidigare.

Det gäller bara att göra saker och ting på rätt sätt nu och inte låta det mörka få övertaget. Kärleken, flytten, jobbet och pandemin gör mig än mer passiv trots att det borde vara precis tvärtom. Minsta motståndets lag.