Vildhavre – Sista brevet till pappa

VARFÖR hör du inte av dig? Alltså VARFÖR kan du inte bara höra av dig?

Längtan blandas med hat och mycket hårda och många gånger bittra ord i boken ”Vildhavre – Sista brevet till pappa” skriven av Otto Gabrielsson, son till Jörn Donner, en svenskspråkig finländsk mångsysslare som skrev böcker, men även ägnade sig åt film och politik.

Bitvis en tuff bok att ta del av. En son som svingar vilt och känner sig helt värdelös för att pappan inte bryr sig om honom och de få gånger han gör det, är det helt på pappans villkor.

Boken ser Gabrielsson som ett brev till sin pappa. Att få ”brevet” publicerat till en bok gör att sonen inte ser sig som misslyckad. Det är motiveringen att skriva detta. Fadern kan då heller aldrig få det att försvinna helt eftersom det finns publicerat.

Boken får mig att känna att min egen uppgörelse med min egna pappa inte är färdig vilket är störande. Har tvingats att lägga boken ifrån mig ibland för tankarna som jag inte vill tänka kommer för nära. Bilderna och flasharna blir helt enkelt för starka, samtidigt som jag vet någonstans att det finns en egen inre uppgörelse som jag alltid har flytt ifrån. Det får denna bok mig att inse.

”Mina tåg har gått. Mina knivar förblir liggande oanvända och oslipade i en låda. Hästarna är svältfödda, avlidna och uppätna av likmaskar i lagården.”

Känslan av att tåget och tågen har gått. Känslan av att inte vågat/kunnat utnyttja sin fulla potential. Känslan av att inte våga gå in på okänd mark för att man inte duger någonting till. Den känslan är inte att leka med och har förlamat många av oss. Flyendes med flaskor, piller eller varför inte mat för att inte närma sig det totala haveriet i känslor av hopplöshet.

Uppgörelsen med pappan är skoningslös i många stycken. Hatet och det aggressiva är förståeligt efter att ha läst den här boken, men ibland sticker längtan fram om att älska mig oavsett vad du gjort.

”Du är ingen författare, du är en moralisk korrupt och själsligt utblåst övermänniska. Ett hölje utan hjärta. Det har varit ett misstag att jag försökt älska dig.

Det går inte för mig att slita mig från tankarna på min egen far när jag läser den här boken. Tankarna jag inte vill tänka kommer som sagt och den är störande. Mitt eget hat, men ändå den där jävla längtan till någonting som inte går att få och speciellt inte nu längre eftersom även min pappa är död. Blir så irriterad på mig själv av de känslor som den här boken skapar inom mig.

Gabrielsson plågar sig till max och far mellan hopp och förtvivlan. Ibland är han på gränsen till ältande och jolmande och ibland beskriver han skeenden som jag inte riktigt begriper, men oftast är boken intressant att ta del av. Har man inget annat så är ältandet åtminstone någonting att hålla fast vid.

Han avslutar, hoppas på nytt när pappan hör av sig om en förändring och så går det vidare under åren. Men jag förstår honom att det är lätt att bli bitter och ältande, just för att jag själv varit där. Man har ingenting annat kvar än just detta även om det ibland inte är vackert för andra att ta del av. Men vad fan ska man göra? Hur mycket skit man än får utså, så vill man ändå aldrig helt lägga på locket och kväva alla försök. Plågsamt och ändå upphör det inte förrän döden skiljer en åt.

Vi fann aldrig varandra. Jag vet inte om du någonsin älskade mig, Jag vet knappt om jag älskade dig. Jag gjorde i alla fall ett par ärliga försök som din oäkta son.

Jörn Donner avled 30 januari 2020 i en ålder av 86 år.

Recensioner
Svenska Yle
Aftonbladet
Expressen