Den femtionde dagen

Nu har jag varit hemma i 50 dagar. Vi måste inte jobba hemifrån men vi bör. Är nu mer orolig än i början och att sätta mig på en buss in till stan och jobbet känns väldigt främmande. Att möta okända människor upplever jag mer obehagligt nu än tidigare.

Det finns människor och personligheter som knappt ändrat sina beteenden under denna pandemi. De jobbar på som vanligt och verkar inte förstå. Vi människor är så olika i hur vi ser på saker och ting, det har verkligen denna period visat.

Vet att jag har det bra om man jämför med andra i landet. Men ändå tär isoleringen på en sådan som mig som i vanliga fall inte har så stora problem med att vara ensam. Samtidigt har jag två av mina barn hos mig nu på heltid. Det är jag tacksam för i tider som dessa.

Tänker på de som drabbas av coronaviruset (covid-19) och de som inte klarar det. Ena dagen fullt normal för att sedan inte finnas kvar. Att viruset slår så olika är skrämmande. Men som sagt, jag lever och jag mår ok. En dag i taget är en sådan klyscha men det är verkligen så det är nu.

Försöka hålla ihop. En dag till. Vad är alternativet? Ta hand om varandra och ge aldrig upp. Viruset prövar oss alla på olika sätt. Den dagen detta är över (om det någonsin blir det helt) så är min dröm att åka till London. Älskar den staden.