Väntan, sparlåga och bara vara i denna märkliga tid. Dagarna går ihop och ibland blir jag helt dagvill. Läser, lyssnar på musik och ser filmer. Försöker ta vara på nuet och även bara sitta utan distraktioner. Det är svårt att landa i denna karantän.

Tanken sticker iväg. Ibland vet jag inte riktigt vart. Hindren kommer lite för ofta. Möjligheterna kämpar på och får ibland övertaget. Småsaker skapar ibland irritation men också glädje. Både ock. Coronaviruset (covid-19) håller dagen i ett järngrepp och isoleringen ser ut att fortsätta länge till. När det är arbetsdagar går det dock bättre. Då tar jag till de rutiner som finns. Funkar ok tills arbetsdagen är slut.

En själ har hittat hem. När jag upptäckte det kom tårarna. Vet egentligen inte varför men själen fanns där på ett djupare plan under en tid då jag verkligen behövde stöd. Själen finns nära mitt hjärta, även om jag sen sabbade allt. Som vanligt. Men det värmde att se detta och jag blev mer berörd än vad jag trodde.

Vet inte riktigt vad jag väntar på. Distraktionerna har övertaget nu när chansen till reflektioner på djupet finns. Som om jag inte vågar. Eller kan. Det är som om jag inte klarar av eller törs sådant själv.

Obegripliga drömmar och konversationer i tillståndet mellan vaken och sovande förekommer nästan varje natt/morgon nu. Försöker bara låta det vara, men ibland kan jag inte låta bli att undra lite varför det är så starkt just nu. Fast det är ingen idé. Låta vara och acceptera. Det blir bäst så.