En hemlig kärlek

Vad tankarna far och flyger inom mig. Om ensamhet, ärlighet och att ge upp. Varvat med tankar på corona, katter och min familj. Det som är en realitet och det som kommer upp när jag är liten och skör.

Terry Donahue och  Pat Henschel i En hemlig kärlek (2020) (Källa: IMDB)

Såg en väldigt fin dokumentär igår om två damer som levt tillammans i många år ”En hemlig kärlek”. Pat Henschel och Terry Donahue fick under lång tid hålla sitt förhållande hemligt och de fick över 70 år tillsammans tillslut.

En film om kärlek som berörde mig djupt. Människor som älskade varandra och inte lät dåtidens konventioner och människors syn separera dem. I slutet av deras förhållande gifte de sig och den ceremonin fick vi följa, Inte ett öga var torrt. Gamla, slitna men med glimten i ögat och kärleken till varandra intakt. Det var vackert att se.

Tänker på vilken gåva det måste vara att tidigt i livet hitta sin själsfrände, en människa som älskar en och stannar kvar genom ett helt liv. Visst far tankarna iväg på de lärdomar jag måste igenom när jag själv inte är i närheten av någonting liknande. Att jag inte ens förmår mig att våga söka kärleken blir så tydligt med allt vad det har inneburit och innebär för mig i mitt liv när jag ser dessa två och deras fina liv tillsammans.

Det är svårt detta med ensamheten och inte blir det lättare ju längre tiden går. Måste vila och acceptera det som är för att klara av tankarna. Är ju inte ensam på andra plan utan har familjen omkring mig, men just den där kärleken, den som älskar mig för den jag är, den gåvan förmår jag inte utmana i att ens försöka just för rädslan att bli avvisad och inte duga åt någon. Då låter jag hellre bli och i det ligger acceptansen med allt vad det innebär av känslor.

Tycker väl inte om mig tillräckligt ändå för att tycka mig vara värd att ens försöka hitta något att älska. Jag vet faktiskt inte längre. Rädslan att hitta fel och bedra mig själv med relationer som bara gör ont, gör fortfarande att den delen av mina val ”vinner”. Modet att satsa och våga finns inte där. Rädslan att bli övergiven och missförstådd vinner alltid. Att se den här dokumentären gör att tankarna på en tvåsamhet blir starkare och att längtan kommer fram igen hos mig.

Allt tar sådan tid. Samtidigt är tid det enda vi har.