Hålla igång & hålla ut

Redo för promenad. Det ger lite lindring i alla fall.

Många människor känner sig deppiga och ledsna just nu. Många sörjer och har fått sina liv förändrade för all framtid. Många går på knäna rent psykiskt och det är en tuff tid helt enkelt.

Året 2020 kommer inte att göra avtryck på ett positivt sätt. Coronaviruset (Covid-19) skakar om en hel värld och det mest obehagliga är att vi inte ens ser slutet på det hela. Vad kommer sen? Andra och tredje vågen?

Har alltid ursäktat mig och har alltid haft lättast för att se det mörka före det ljusa. Tidigare i livet gick det per automatik. På senare år kan jag dock reflektera över det och ”komma på” mig själv med att se hindren före möjligheterna. Mångårig terapi har hjälpt mig med detta, men med denna pandemi sviktar jag rejält. Mörkret vill ta över igen. Ledan och det likgiltiga skriker inom mig.

Det är en tid många gånger av ofrivillig reflektion. Kanske förändras många människor för hela liv genom detta virus. Ett annat sätt att leva. Ovissheten är nog den värsta och att dagarna liksom bara passerar och ljusningen uteblir. Sverige har tagit en egen väg i allt detta. Är det rätt eller fel? Vad händer om det är fel och allt rasar tillslut? På mig tar det allt hårdare, det erkänner jag.

Det är därför jag har svårt numera att skriva om mitt mående eftersom jag upprepar mig och fastnar i det mörka och det vet jag om! Samtidigt är vi i en ny situation nu och vi är många, om inte de allra flesta, som påverkas av detta på olika sätt. Det är en kamp. Acceptera och vara tacksam över det jag har. När jag blickar ut och ser andras situation blir jag bara så uppgiven och ledsen. Kan också blir förbannad på de egoister som bara tänker på sig själva och inte tar viruset på allvar. Det är en ny situation vi är i och då måste man agera annorlunda mot förr! Vissa vill inte förstå detta!

Hade en sådan fruktansvärd mardröm häromnatten att jag inte ens kan berätta detaljerna för någon. Så mycket kan jag ändå prata om det att jag var offret och känslan efteråt var en sådan total värdelöshet. Som om jag var värd all skit och att det som gorde mig illa hade rätt att göra på det viset. Det var en sådan maktlöshet och sådana jobbiga känslor hela den dagen efteråt. Men jag kan inte prata om det för jag skäms så för drömmen. Egentligen var det inte mitt fel, men samtidigt ville jag något annat men fick något så avskyvärt och så vidrigt istället. Som om jag bett om det…

Tror vi är många som mår bättre av att hålla igång och liksom göra saker. Jag behöver nästan ett tvång och någon som säger åt mig för att inte pösa ihop och bara sitta i soffan och glo rakt ut. Förmår mig inte heller att ta samtalshjälp för att jag just inte vill tjata och vara den där som alltid behöver hjälp. Det bär mig så emot att öppna upp just nu, mer än här på bloggen. Istället går jag ut en sväng och går och lite lindrar det allt. Tyvärr stoppar jag fortfarande i mig för mycket onyttigt. Samtidigt är känslan att komma tillbaka till något gammalt inte heller särskilt lockande. Förvirrad än mer än tidigare över varat och varför.

Elton John och Josefin Nilsson i bokform.

Jag känner rädslan. En del av mig bryr sig inte, medan en annan är skräckslagen. Hur kan man bära så diamentralt olika känslor i ett medvetande? Ser ingen framtid i någonting även om jag vet att just den känslan är övergående, men den skrämmer mig när den får fäste under för lång tid i mig. Pandemin och världsläget gör inte den saken bättre.

Här och nu går inte alls utan jag får nästan panik över de känslorna. Har ändå köpt två böcker som jag ska försöka mig på. Biografin om Elton John samt boken om Josefins Nilssons liv skriven av hennes syster. Såg filmen ”Rocketman” om just Elton Johns liv och den tog mig med storm. Fick en helt annan bild av honom och det liv han levt. En riktigt bra film. Betyg 9 (10).