Nu blev det djupt…

Kan ni tänka er tanken att bara leva för er egen skull? Bara för ditt eget välbefinnande och att du ska må bra?

Vad kallar man sådana människor?

Vill man vara positiv, så är det människor som självreflekterar och älskar sig själva. För att kunna älska någon annan måsta man först älska sig själv eller hur är det många säger?

Fan, trot!

Vill man vara negativ är det stora egoister som bara tänker på sig själva och struntar i andra. Går över andra för att själv må bra. Inte kan se att de gör andra illa, utan tror att deras sätt att leva är det enda rätta och allena rådagivande.

Gör man detta med bara tanken på att man själv ska få fördelar eller slippa vissa saker, då är det negativt, det kan väl varje tänkande människa hålla med om.

För mig är detta så dubbelt och så svårt. När går man över gränsen att bara vara en stor egoist? När tappar man självmedvetenheten om att man är en egenkär frifräsare? När koketterar man över sitt sätt att leva och spelar ett spel för att slippa undan? Dra egna fördelar och dessutom vara medveten om det?

Har bara mig själv som svar och det liv jag levt. Ibland känner jag mig som den största egoisten med ett liv där jag alltid backat så fort det börjat brännas lite. Samtidigt kan jag gå utanför mig själv och se hur passiv jag varit just för att inte trampa på andra och göra någon illa med vilje. Verktygen har varit trasiga och jag har inte förmått annat under stora delar av mitt liv. Idag lagas de en efter en.

Det är inte lätt att vara människa och 100% ärlig emot sig själv. För är man det gör man andra illa, medvetet eller inte. Man är sig själv närmast och är man inte det, då börjar jag åtminstone fundera på agendan hos den personen. Men det kanske är så att som jag känner mig själv, så känner jag andra? Speglingen i andra människor är stark och det jag inte gillar hos andra, det finns även hos mig själv. Att kunna bli medveten om det är ibland väldigt smärtsamt och jag slår ifrån och blir precis tvärtom. Fast det inte är jag fullföljde jag ibland den känslan, vilket i mitt liv ibland fått tråkiga konsekvenser, men ändå har jag inte backat, just för att jag inte klarat av att följa det jag egentligen ville….

Kan som sagt, bara gå till mig själv och hur jag känner inför andra människor. Ibland kan jag känna sympati och medkänsla med andra människor på ett sätt som jag inte gjort tidigare. Det tror jag beror på att jag ibland vågar titta ut från min ”egoistiska” lilla glaskupa. Som i sig inte alltid varit av ondo eftersom jag behövde den för att ens överleva tidigare. Det ena ger det andra och syftena är oftast att klara sig själv. Överleva eller vad man vill kalla det. Frågan är vem man då blir/är av ovanstående begrepp i självgodheten/egoistens namn?

Det här med selfies i sociala medier tycker jag är intressant. Funderar på varför jag själv ibland lägger upp sådana. För att visa att jag hänger med än? Egenkär på något konstigt sätt i min annars ganska självdestruktiva hållning till mig själv? Både ock, och här kommer min dubbelhet in igen. Ibland närjag mår bra, då vill jag ”visa” upp mig och visa att jag minsann hänger med ett tag till, för att ibland inte alls förstå det resonemanget och hur jag ens kan komma på tanken att lägga upp en selfie på mig själv. Dubbelheten i synen på mig själv blir väldigt stor när jag kan konkretisera det genom just selfies.

Å ena sidan har jag bara mig själv i slutändan. Man föds ensam och man dör ensam. Å andra sidan finns det människor runtomkring mig som vill mig väl och som på olika sätt vill vara nära mig. Men det är ibland som om jag inte ens vill ta risken att bli sviken och förbisedd igen. Att försonas med mig själv och acceptera mig själv, det kommer nog ta sin lilla tid. Våga öppna upp och stanna kvar i smärtan har jag nu försökt med under de sista åren, med blandade resultat. Ringa det där samtalet till de som vill väl sitter så otroligt hårt åt. Att på annat sätt än att skriva på bloggen och ”öppna upp” är så svårt för mig. Lägga mig ner och låta någon annan ta i mig har jag klarat av, men tala om att det, som inte är några problem för många, är en stor kraftansträngning och något som verkligen tar emot. Känns för mig så främmande.

Älska, kärlek och bli berörd. Våga älska, våga kärlek och våga bli berörd. Försöken tar aldrig slut. Om så krävs, liv efter liv.