Märker att gamla invanda mönster har återkommit. Inte till 100% men tillräckligt mycket för att klara av den här tiden. Det som jag alltid tagit till. Begrava för nära känslor och fokusera mycket på annat som inte rör mig själv i det djupa tankarna och som jag inte riktigt har kontroll över. Visar upp det kontrollbara och det jag klarar av. Det är den jag är helt enkelt. Det accepterar jag nu på ett sätt som jag kanske inte gjorde tidigare. Förhoppningsvis är det en mognad som kommit till mig genom åren?
Bilden ovan hittade jag inte ett gammalt digitalt arkiv. Det var en tid då jag och A i princip hade gjort slut, sommaren 2007. Vi bodde fortfarande under samma tak, men jag tog tjejerna med mig och for till en stuga i Årsunda. Det var ingen bra idé så här med facit, nästan 13 år senare.
Men då, liksom nu försökte jag hålla uppe en så ”normal” fasad som det bara gick. Tjejerna märkte det givetvis och jag var inte riktigt där för dem. Stackars barn. Vi gick omkring i Årsunda och bada gjorde vi knappt eftersom vädret inte var så bra. Minns mest mina mörka tankar och hur jag kände att hela livet var på väg att glida mig ur händerna när det handlade om att hålla ihop familjen. Nu var jag väl inget proffs på det tidigare heller, med allt mitt egoistiska grubblande, men jag försökte alla fall ro i land båten som jag var med och byggde. Det gick sådär men jag försöker idag ändå att se att allt inte gick åt helvete.
Men det är 13 år sedan som sagt, och nu sitter jag här där jag sitter idag. Det positiva är att jag fortfarande har två av mina barn omkring mig. Lillgrabben bor hemma hos mig när han ”har lust” (vilket brukar bli 1-2 veckor i månaden) och det är skönt att han fortfarande väljer att komma till mig då och då. Det fungerar bra tycker jag. Sen har vi lilltjejen som kämpar med sin vardag och att fungera med jobb och kunna ta hand om sig själv. Hon hade en praktik, men tyvärr har coronaviruset fått pausa den verksamheten. Vad jag förstår så är hon välkommen tillbaka den dagen allt detta är över. När det nu blir…
Så jag ska egentligen inte klaga. Men tyvärr tenderar det mörka att återigen få fäste i mig. Tänker på det som jag mist och de som inte finns hos mig längre och har svårt att se framåt och ta del av det som faktiskt är bra idag. Saknar Maxi och Felix i perioder på ett sätt som jag inte riktigt trodde när de var i livet. De var väldigt speciella för mig, båda två. Både Maja och Igor är fina katter och de är fortfarande relativt unga. Kanske kommer den närhet jag fick med Felix och Maxi de sista åren, även med dem när de blir äldre?
Har nog begravt mig själv och de känslor jag har för att orka. Varje dag blir väldigt lika och det handlar mest om att klara av dagen. Mina bördor är små jämfört med andra och i det försöker jag tänka för att det ska bli uthärdligt.
Nu ska jag sätta mig framför datorn och jobba. Det fungerar bra och passar mig där jag är idag. Ibland är det skönt att bara skriva av sig…
jerryolsson.se 