Läkande med rosenmetoden

Ordet ”givakt” gjorde att tårarna kom och kroppen reagerade. Inte intellektet eller mitt medvetande utan kroppen och dess cellminnen. En mycket märklig upplevelse när jag för tredje gången besökte rosenterapeuten i Gävle i veckan som gick.

Var helt oförberedd på detta även om jag vet att just rosenmetoden handlar om att bearbeta muskelspänningar genom massage. I det kan då minnen från tidigare upplevelser i livet som ”fastnat” komma upp och ge just dessa effekter.

Beröring genom rosenmetoden som når in i det omedvetna sfärerna och minnen kommer upp till ytan på ett mycket annorlunda sätt. Det var som om vissa cellminnen i kroppen vaknade till och liksom reagerade. För första gången i mitt liv kunde jag också låta saker och ting komma utan att ha kontroll på det någonstans.

En stund senare stod jag och kramade om min mamma och förlät henne för en sak som hon haft dåligt samvete för i många år. En sak som jag inte trodde var så viktig för henne att få förlåtelse för, men nu fick jag reda på att hon mått dåligt över detta i alla år. Vi stod i den sista lägenhet som vi bodde tillsammans i. Helt otippat som sagt men troligtvis något som plågat henne under åren som gått.

Just den lägenheten på Bandstolsvägen i Uppsala var central under den här behandlingen. Ett tag var det så intensivt att bild på bild kom upp och jag såg detaljer som jag helt hade glömt bort och/eller förträngt för att det då var så jobbigt att tänka på. Just den perioden har varit tung för mig att tänka tillbaka på, de sista åren med mamma och allt som hände i den lägenheten.

Allt avslutades med att jag stod utanför lägenheten och tittade upp och just detta hade jag helt förträngt men nu mindes jag igen. För det var så när min mamma hade dött gick jag förbi lägenheten och tittade upp precis på det sätt som jag nu fick vara med om tillsammans med alla de känslor som då kom och som jag svalt tills nu.

Mycket känslor, en del smärta men även stor befrielse och efteråt faktiskt en gnutta stolthet över att jag vågade släppa taget helt tillsammans med rosenterapeuten som gjorde allt detta möjligt för mig. Att vara i lägenheten igen och möta mamma på det sätt som jag nu gjorde var stort för mig. Även ett härligt minne kom upp och det var när vi spelade ett fotbollsspel som jag hade fått och vi skrattade så mycket. Nu mindes jag hur mycket jag saknar hennes skratt. Det blev så verkligt allting och jag minns att jag tänkte under behandlingen att låt det komma, ta bara emot och värdera ingenting.

Efteråt kändes det som om jag hade blivit överkörd av en ångvält. Dagarna efter var tacksamheten stark och att kunna förlåta på detta sätt var något nytt för mig. Kroppsliga symptom där saker och ting ”fastnat” eftersom jag inte vågat vissa saker lindrades också när intellektet kopplades ur helt. Förundrad, men även stolt över att jag vågade.

För jag minns hur det var förr. Ingen fick ta i mig och beröring var väldigt jobbigt. Nu, efter tre behandlingar känns det allt bättre och den här gången var första gången som jag kunde släppa efter och bara liksom ta emot beröringen och allt som kom upp utan att värdera.

Då kom alla dessa scener och bilder till mig… märkligt men härligt på samma gång.

Annars en vecka där två nya medarbetare börjat på jobbet. En på kommunikationssidan och en på administrationen. Så det rör på sig även i den fysiska världen. Min arbetsplats har förändrats väldigt mycket de senaste åren och jag försöker hänga med och inte fastna i det gamla. Det som en gång var.