Rädslan och det repetitiva i liv efter liv

”Du har varit mycket rädd som liten, va?”

Tankarna kom tillbaka och jag erfor att den obefogade rädsla utan adress jag känt sista tiden bekräftades av de orden jag fick av rosenterapeuten i förra veckan.

Ser mig som liten sitta ihopkrupen i ett hörn medan pappa skriker på mamma. Hon tar emot slag efter slag och jag vill bara att det ska bli tyst och lugnt. Att det ska ta slut. Slår med händerna mot öronen om och om igen för att det ska bli ett helt annat ljud inom mig.

Är säker på att det är därifrån dagens obefogade rädsla kommer ifrån när jag vågar stanna kvar. Medvetenheten om läkandet i den handlingen gör att jag stannar kvar idag.

Kan också känna dofter som jag inte heller riktigt kan placera. Som måste vara från situationer när jag var liten. Det är så jävla obehagligt att erfara dessa känslor och ibland även se situationerna inom mig. Det har jag aldrig gjort tidigare eftersom jag flytt ifrån allt så fort det bara gått.

Kände mig ”öppnare” och på något sätt ”friare” dagarna efter behandlingen. Mer energi men också mer känslor som jag inte riktigt kan härleda till dagens livssituation. Men jag är medveten om det och låter det komma. Ser sammanhang som varit tuffa tidigare att ens tänka på. Övergivenheten som jag alltid viftat bort. Saknaden och känslan av att i långa perioder under andra liv ha vandrat i ensamhet. Djupa existensiella tankar som förändrats inom mig tack vare att jag inte flyr längre.

Det är också positiva saker som händer. Vågar stanna kvar allt längre även i det positiva och lyckan av att känna bra känslor. Familjen, barnen och katterna. I djupet och med ”riktiga” känslor eller hur jag ska säga det. Känner att det någonstans finns en ärlighet och renhet som jag inte ens varit nära tidigare för allt sväljande och försök att inte vara den jag är. Märker av förändringar i sinnet och vad som intresserar mig. Repetitiva skeenden som för utomstående kan te sig som om ingenting egentligen händer, men som för mig är stora skillnader mot då och nu. Vi repeterar hela tiden.

Kroppen reagerar också på sitt sätt. Smärta och värk på ställen som begränsar mig. Den kroniska gikt som aktiveras i min högra stortåled med ett par års mellanrum ”vaknade” till igen vilket gjorde att jag knappt jobbat alls den här veckan, förutom i måndags. I det ligger också en tjurighet att inte inse att vissa saker måste förfinas än mer för att undvika detta. Saker och ting släpper även i det fysiska vilket ger kroppsliga känslor åt alla håll.

Detta gav mig dock tid till att gå in i mig själv och det är ibland väldigt obehagligt. Men som jag sagt nu ett tag finns inget annat val för mig längre. Även om det känns som om allt ska braka samman är detta enda vägen. För det obehagliga jag ”klarar av” väntar det behagliga. Det är min tro därborta någonstans.