Stå kvar, inte fly och våga

Satt i samtal häromdagen och den här fina själen ”träffade” precis rätt. I mitt liv nu fullt av att klara av vardagen på ett sätt utan att ”gräva” mer eftersom jag helt enkelt inte klarar av det just nu, var det någonstans så befriande. Men samtidigt är jag livrädd. Räddare än någonsin när mitt ”gamla” ego slåss för sitt liv. Känslor på gränsen till jag vet inte vad…

Det är precis som om hon kan se rakt igenom mig och det skrämmer mig. Försöker nollställa och lyssna, men när hon kan ”känna” det jag känner då blir det liksom för mycket. Samtidigt så dras jag dit och lockas…

Sista veckorna har handlat om att stå kvar, inte fly och våga. Har då inte orkat formulera någonting här på bloggen och ibland måste jag vila extra under dagen. Innan jag träffade den här själen förstod jag inte varför jag även kände det som gör illa så förstärkt nu, det mörka om ni vill, så starkt som ljuset som jag försöker vandra till. Vet ju att det ena inte klarar sig utan det andra, men att liksom se det utifrån en annans förklaring, fick tårarna att komma, utan att jag kunde kontrollera det. För självklart förstärks hela spektrat av känslor när man försöker bli hel. Det är ju vad man gör av det, som är skillnaden mot förr.

Svårt att tänka tillbaka på mitt liv just nu. Allt är skört och jag hatar att komma in i gamla hjulspår även om jag behöver det för att kunna se skillnaden. För att acceptera hela spektrat av ljus och mörker och alla dess nyanser. Det är så svårt att skriva och försöka förklara utan att jag känner upprepandet komma. För allt kommer igen, gång på gång, tills det blir ”ofarligt” för mig eller hur jag ska uttrycka det.

Alternativen av så kallad flykt finns liksom inte längre. De gamla vägarna är stängda och kanske finns en del av paniken i det konstaterandet. Här och nu i det jordiska är det enda alternativet. Att växa innebär en jädra massa känslor som jag försökt undvika.