Han är jag, familjesplit & Igors känslighet

Minsta motståndets lag, inte ”ta plats” och vara synlig, Gömma mig och inte visa vem jag är. Fy fan alltså vad hårt vissa saker har suttit och troligtvis fortfarande sitter. Han, den där lilla som ingenting begrep och stängde in allt.

Nu blir alla känslorna så starka i perioder. De som varit gömda i många många år, börjar våga titta fram och vissa timmar har jag svårt att hejda mig. Det gäller inte bara det positiva, utan även det negativa som varit gömt, de tittar fram med okänd adress. Det som jag alltid begravde. Fan, vad bra jag var på att dölja och överleva på det sätt som jag då trodde var det rätta.

Tårarna rinner och jag vet inte från vart. Det enda jag vet är att det är den lilla killens tårar som skulle ha kommit för 45 år sedan. Ledsen och en sorgsenhet som liksom inte går att hejda. När jag är i det är det jobbigt, ibland på gränsen till outhärdligt, men efteråt känner jag mig lite mer befriad än innan. Jag gör allt för att inte distrahera och fly som jag alltid har gjort tidigare. I det finns den nya styrkan och det som gör att jag sakta men säkert växer som människa.

Veckan som gått har varit väldigt omvälvande för mig. Samtidigt har någonting inom mig ”väntat” på detta och den fina delen i mig vågar sig fram alltmer. Den ljusa och positiva. Den ”vinner” alltoftare över den andra delen som alltid tidigare vunnit och det betyder mycket känslor i mig som liksom varit i dvala. De mesta är positivt och jag känner mig starkare än någonsin. Häromdagen kände jag mig så ”busig” och ”full i fan” och det är en känsla som inte funnits där tidigare. Inte vad jag minns i alla fall. Kanske är det den där 6-åringen som tittar fram i mig? Vem vet?

Men när de positiva känslorna äntligen vågar sig fram och jag sträcker på mig likt ett lejon, så skapar det även ett utrymme för motsatsen. Att stanna kvar även i de känslorna är konsten som jag behöver lära mig. Känna dem, titta på dem och se att de inte är farliga. De kan inte ”ta mig” längre och göra mig illa. Acceptera att så var det och sen vara kvar i dem så länge som det krävs för att de ska ”klinga av”. Inte fly och inte sticka igen. Jag står kvar med mig själv den här gången. Med den lilla delen i mig.

Idag ska jag stanna kvar och acceptera den killen. Då skrek han inom sig att ingen jävel ska få komma åt mig mer. Ingen ska få beröra mig och ingen ska få veta vem jag är. Så blev det under så många år.

Det var för att överleva. Då. Idag behövs inte den muren längre och att själv kunna förstå detta i djupet med hela mig är omvälvande. Omvälvande med mest positiva känslor, men jag vet att det finns mycket sorg, besvikelser och till och med hat i den där lilla killen som aldrig fått komma ut. Han är jag och i det ska jag aldrig fly igen. Aldrig. Vi är äntligen förenade. Han är jag.

Tur att jag har den här bloggen och har så haft i alla år. Här kan jag skriva fritt och återupprepa mig i all oändlighet. Det känns bra att kunna göra det. Sen kan den som vill följa med mig på vägen och kan jag så någonting i någon annan i sin egna vandring, så är det en bonus för mig. För i mångt och mycket delar många av oss samma glädje, sorg och ledsenhet i detta med att leva och vara människa. Mina änglar på jorden är flera och jag tackar er av hela mitt hjärta. För att ni finns där och inte drar, trots att jag varit hemsk i perioder och försökt ”straffa ut” mig. Ni som är kvar och ni som kommit in under vägen, ni är mina jordiska änglar.

Min familj har fått dras med en nyckfull Jerry under alla år. Är så oerhört tacksam, trots skilsmässan 2007, att det ändå inte blev fullständig katastrof med allt. Detta kan jag inte ha en åsikt om, utan det är barnens ord som gäller, men jag vet att en skilsmässa oavsett är tufft för barnen i familjen. Men även efter skilsmässan har vi firat stora högtider tillsammans och det har varit A och O för mig. Familjesplit kring julen kan i år vara ett faktum, men det ligger utanför min kontroll. Traditioner bryts och nya skapas.

Fina Igor är en spännande kisse. Vi har lärt känna varandra under snart en vecka. Han är nyfiken, men reagerar ibland på saker som jag inte väntar mig. Då är det bara att sätta sig på huk och vara tålmodig. Ropa på honom och sen börjar vi om igen. Undrar jag vad Igor har varit med om tidigare? Han är väldigt försiktig som sagt och klarar inte av vissa rörelser och ljud. Han är matglad och är med hela tiden när jag äter. Gillar att vara med mig i soffan.

Att borsta hans tänder, det är inte att tänka på, Han drar direkt och att hålla fast honom går inte. Förstår inte hur Java Whiskers lyckades med detta?

Hans blick och sätt berör mig mycket och han har integritet men är samtidigt väldigt nyfiken och intresserad av det som händer. Han har dessutom en härlig gåstil och sen är han väldigt respektfull mot Maja. Så försiktig men ändå nyfiken på henne. Maja är ute mycket och det har hon varit innan Igors ankomst också , men ibland möts deras världar och det är alltid spännande att titta på. De äter tillsammans och fungerar bra ihop, men ännu busar de inte eller ligger nära. När Maja varit ute och kommer in och Igor är i närheten, då luktar de i alla fall på varandra.

Med Igor behöver man också vara tålmodig. Försiktigt framåt. Han är väldigt känslig och känner av sinnesstämningar och sådant som mina tidigare katter inte kände av. I det finns både för- och nackdelar. Vissa saker blir självklara med honom, medans andra tar lite längre tid. Tålmodiget och mycket kärlek. Han är så välkommen till familjen. Så härligt att ha en kompis till både mig, familjen och Maja.