Vila i tankarna som kommer

En redig förkylning har fått grepp om gubben. River i halsen där nysattackerna avlöser varandra. Allt går lite långsammare och kanske finns det en fördel i det just nu. Försöker se det på detta viset i allt de turbulenta omkring mig.

Det mentala tar mycket plats just nu. Tränar mig i att acceptera det som är så mycket mer intensivt nu än tidigare. Inte försöka kontrollera skeenden inom mig. Det är svårt eftersom rädslan av någon outgrundlig anledning fortfarande finns där.

Får mycket hjälp nu och utmaningen är att inte värdera allt med de gamla ögonen. Inte förskjuta och tro att jag själv fixar allt. I det ligger förmågan att se sammanhanget av att vi är så mycket mer än denna värld och den kropp vi just nu huserar i. Hisnande är det när förnimmelserna kämpar sig igenom mitt invandra egobrus som jag har kontroll på.

Tar hjälp av de vise. Tar hjälp av böcker och poddar. Lyssnar och försöker vila i det storslagna som existensen är. Lång väg kvar att inlemma allt i min eget lilla medvetandefack. Men jag försöker verkligen. Motståndsfickor gör sitt yttersta för att föra tillbaka tankarna till det som känns igen.

Tokig är jag inte. Inte heller ensam. Så många genom åren har haft och har de tankar som sakta men säkert kommer till mig. Stanna kvar i det fantastiska och otroliga med ett stort gemensamt medvetande och ett universum som bara skriker efter kärlek och förmågan att kunna se att vi inte är enskilda öar. Vi är alla ett och att få in det på riktigt så att säga är fantastiskt men tyvärr fortfarande också skrämmande för mig. Vet inte varför faktiskt, men så är det.

Den inre rösten. Skilja ut från egots skrik på status q och gamla tankemönster. Hinner jag fram?

(När jag tog en promenad till affären tog jag bilderna i dagens bloggpost. Hittade dem i en rabatt. Ljuset och vinkeln var speciell. Sen med lite hjälp av kameran gjorde att de blev väldigt speciella tycker jag.)