Större plats för ”det inre”

Kroppen, det undermedvetna och viljan vill inte alltid samma sak. Det har nu resulterat i att jag idag tvingats vara hemma från jobbet och sjukanmäla mig. Igår fick jag så otäcka känningar på jobbet och hade dessutom svårt att andas en kort stund.

Mitt inre vet vad det handlar om, men min vilja vill inte lyssna. Ungefär så kan man sammanfatta detta. Det är som om jag ingenting lärt, samtidigt som jag lärt massor i och med att jag bromsar nu direkt. Förr hade jag bara fortsatt tills jag inte orkat mer i ”Bror Duktigs” anda. I botten är det en förkylning som försvagat immunförsvar och kropp och som gör mig helslut på alla plan. Att åka till Stockholm och terapin fanns inte på kartan.

Lyssnar idag mer på mitt inre. Det som vet någonstans vad som är bra för mig och som jag tidigare ignorerat och istället gått på egot och vad det har velat. Många gånger katastrof och styrd av konflikträdsla och för vad andra ska tycka. Det där att alltid passa in har varit ett stort ok för mig. De anledningarna vågar jag gå emot alltmer för att se till mitt eget bästa. Det har också orsakat vissa bortfall i relationer där det liksom bara funnits det alternativet kvar. Det ser jag idag och kanske skulle jag mer ha litat på första känslan så hade en del missförstånd kunnat förhindrats tidigare. Men samtidigt, vet jag att vissa saker måste gås igenom för att jag ska fatta.

För vad gör jag annars här? Om allt är glasklart från början? Det är bara den med hela huvudet i sanden som kör den tesen tills luften helt tar slut.

Mina ungar har också varit sjuka där Elias hostat i veckor och Frida återinsjuknat med en hemsk rethosta. Tog mig till apoteket idag för att fixa mediciner som biter bättre än de vi hade innan. Barnen är alltid barn för mig och jag vill göra mitt bästa så länge jag kan för dem även om det är curlingvarning ibland. Har tänkt mycket på vad jag vill med återstoden av mitt liv och vad jag drivs av och det är mycket mina barn. Att vara där och stödja på alla de sätt jag kan, samtidigt som jag inte tränger mig på. Det är en balansgång som är lätt att hamna fel i. De lär mig så mycket.

Ser så framemot söndagen då ett födslobarn ska firas. Som det ser ut nu så kommer hela familjen att vara på plats. Det var länge sedan och alla sådana tillfällen är oerhört värdefulla. En gåva helt enkelt.

Men först ska denna förkylning eller vad det nu är för något (det är nästan influensaliknande symptom) försvinna ur kroppen på mig och så hoppas jag att alla andra också blir friska och krya inför den stora dagen.

Ibland är jag bara så tacksam för alla upplevelser jag fått vara med om i det här livet. Ser jag tillbaka på vissa stunder, så är utfallet idag så oerhört ljust för mig. Det är jag och ingen annan som kan vända skutan på rätt köl igen. Idogt och skitjobbigt i perioder, men vilken utdelning det ger i tänkandet och förståelsen för att jag är kapten på min egen båt. Demonerna under däck är bara i min fantasi. När de kommer upp och försöker skrämma ut mig på havet igen, då ignorerar jag dem allt oftare. De får mig inte att välja gamla och ångestfyllda farleder igen. Berättelsen från senaste terapin sjunker alltmer in i mig och ger mig kraft att våga segla allt närmare bryggan på den okända hamnen.