Som jag har ojat mig över gårdagen. Ju närmare vi kom medarbetardagen i Gävle, ju mer tilltog de ”inre striderna”. Tänker inte gå in i detalj hur det var, men i grova drag handlar det om gammalt tänkande som ”krockar” med nytt och mer livsbejakande tänkande. Inget nytt alltså och ni som följt mig länge, vet vad det handlar om.
För mig var det viktigast att ta mig dit och göra mitt bästa. Min uppgift bestod i att dokumentera med bild och film på vad som hände under dagen.
Alla fina arbetskamrater har varit ovärderliga för mig att utmana mig själv och inte låta det skygga och rädda vinna igen. När jag väl kom på plats funkade det bra. Visst, jag är inte bekväm med stora folksamlingar och att ”mingla” och ”kallprata” på måfå med människor jag inte känner eller inte vill prata med.
Församlingar och organisationer kopplade till Svenska kyrkan hade utställningar. Det var mycket att ta in och titta på. Under dagen var det också föredrag och information som gick under namnet ”Möjligheternas marknad” med bland annat spontankör, begravningsseder i förändring och hållbar gemenskap.
När människorna var inne i hallen och lyssnade på föredrag passade jag på att ta bilder och små filmsnuttar på utställarnas bord. Tanken är att vi ska göra en film om medarbetardagen.
Kände att jag måste ut och få luft på lunchen. 12 grader och mulet. Det går fort nu med höstens förfall. Röda blad och grå himmel, men att ta ett halvt varv runt arenan gjorde gott.
Det var närmare 1000 deltagare från stiftets församlingar. En mycket fin och välordnad dag. De ansvariga gjorde detta mycket bra och när de berättade att nästa medarbetardag planeras först till 2023 tycker jag att det är alldeles för långt fram. Stiftet behöver en sådan här gemensam samlingsplats med alla dessa fina möten oftare, minst vartannat år. Fyra år emellan är alldeles för lång.
Uppsala stifts biskop Karin Johannesson fick mycket beröm. Kommunikativ och öppen i sitt förhållningssätt med en genuin nyfikenhet på människor. Biskop Karin inledde dagen och avslutade med sändningsmässa.
Dagen var en succé. Det är min övertygelse efter att ha intervjuat och pratat med några av deltagarna. Som sagt, Uppsala stift och dess medarbetare behöver en sådan här dag oftare än vart fjärde år.
När jag satt på bussen hem var jag hungrig, törstig och trött men samtidigt väldigt glad över att jag fullföljde detta och inte backade ur. Stödet från arbetskamraterna innan var viktigt, vilket gav mig kraft att ta fram de positiva tankarna. Att våga och inte vara rädd. Vad är det värsta som kan hända blev istället något positivt att ta med sig. Jag försöker alltså säga att jag är lite stolt över mig själv, men det är fortfarande väldigt svårt att uttrycka de orden. Men så är det.
Var hemma ganska sent, klockan var nästan 20.30. Fokuserar på det som gav och inte det som tog. Balansgången är tuff sedan en tid när det ”gamla” slåss för sitt liv så att säga. Förutsättningar förändras och det är bara att försöka förhålla sig till dem så gott det går med de positiva tankar som jag alltmer får tillgång till. Ibland går det sådär och det är ok det också.
jerryolsson.se 