Tycker jag synd om mig själv?

Det har jag nog alltid gjort, tyckt synd om mig själv. Fast samtidigt när det blivit för mycket av den varan då har jag slagit på mig själv istället. Tycka synd om och slå.

Senaste 10 dagarna har känts som om jag är i ständigt beredskapsläge. På tå och i väntan. För det mesta tyvärr på katastrofen och att det inte ska gå bra. Att det värsta ska hända. Känner mig mentalt dränerad och trött i både kropp och själ. Samtidigt är jag driven på något konstigt sätt och kommer så att vara så länge det behövs. Mantrat att aldrig ge upp oavsett finns där. Trots allt.

Givetvis pratar jag om resan med Felix de senaste 10 dagarna. Hans mående och hur han totalt stått i fokus. En katt på 15 år. Som jag älskar.

Denna resa lär mig massor. Om saker som jag trodde mig kunna. Tyvärr som så många gånger tidigare enbart med intellektet och inte i känslan. Men resan med Felix tvingar ner mig på djup jag kämpat för att undvika. Det är så vi lär av varandra oavsett om vi är katt eller människa. Allt hänger ihop.

Idag ska jag iväg på ytterligare en droppbehandling med Felix. Veterinären ställer upp på Felix på ett fantastiskt sätt och jag hänger med. Änglar finns i alla skepnader.

Ändå känner jag mig väldigt ledsen nu på morgonen. Som om jag inte räcker till. Slår lite mer på mig själv eftersom den känslan är så välbekant. Ändå lever Felix fortfarande så någonting måste ju ha blivit rätt. Varför kan jag inte bara se det och ge fan i de mörka tankarna och känslorna som nu på morgonen sköljer över mig?

Ensam är jag ju inte, men ändå känner jag mig det på något konstigt sätt. I djupet och i det existensiella. Ibland vill jag bara fly från allt. Be om att jag får slippa. Smärtan av ensamhet är på gränsen att kväva mig vissa timmar. Och ändå är jag inte ensam!

Vad gör att jag inte kan njuta av det som är? Att det går åt rätt håll och att jag lever ett hyfsat liv? Vad gör att mitt mörker fortfarande har sådan stor makt över mig? Förtvivlan att inte förstå känslorna. Kan någon någonsin älska mig för den jag är? Skulle jag ens klara av det? Skulle jag inte bara fly som alltid?

Vad är det för fel på mig? Blir ledsen över den tanken och så snurrar det på. Nu på morgonen. Det är bättre på eftermiddagen. Det måste vara bättre då. Som alltid tidigare. En dag till. En stund till.

Ältandets okrönte kung har talat. Igen.